I bloggskapartagen

Varför nöja sig med fyra bloggar när man så enkelt kan starta en femte? Nu har jag alldeles nyss dragit igång Sherlock Holmes på svenska scener. Där ska jag samla fakta om olika svenska teaterproduktioner kopplade till mästerdetektiven. Jag har en mängd fakta i mina pärmar, merparten sammanställda av Ted Bergman under fyrtio års forskande, men på senare år har jag även kunnat fylla i många av luckorna rörande uppsättningar på fasta teatrar och turnéer med resande teatersällskap. Till en början är bloggen ganska tom, men tanken är att jag ska fylla på i takt med att jag hittar nya uppgifter och sakta men säkert föra in all redan ihopsamlad information.

Med tanke på hur inaktiv jag har varit på Svenska Panoptikon det senaste året så är det intressant att detta och förra inlägget båda handlar om att jag startat nya bloggar…

Ny blogg om en skådespelare från tidigt 1900-tal

Jag har i sju år forskat på min fritid om skådespelaren Emil Bergendorff (1864-1921). Det börjar närma sig en tidpunkt när jag kan samla ihop mitt material och göra en skrift av det hela. Men först behöver jag spalta upp all information jag har samlat på mig. För detta ändamål har jag nu skapat en blogg om Emil Bergendorff. Förutom Emil och hans familj kommer bloggen handla mycket om teater i Stockholm och landsorten under de två första decennierna på 1900-talet, samt om ett antal andra sekelskiftesbesläktade ämnen.

Published in: on 3 juli 2009 at 1:25  Comments (7)  
Tags: ,

Stockholms varietéer vid sekelskiftet – ojojoj vad jag blir glad!

Björn Ivarsson Lilieblad har skrivit en doktorsavhandling om Stockholms varietéer vid sekelskiftet – det gör mig så glittrande glad! Läste om det i Svenska Dagbladet igår.

Och nu har jag dessutom laddat ned hela avhandlingen som pdf.

Den kommande nattsömnen är förstörd. Mer än gärna!

Moulin Rouge på svenska

Baksidestext Moulin Rouge på svenska

Jag är en sucker för återföreningar i fiktionen

200px-lost_horizon_poster_1936Ett av mina starkaste tv-minnen från ungefär tioårsåldern är när jag såg filmen Lost Horizon från 1937. Frank Capra hade regisserat historien som byggde på James Hiltons bästsäljande roman. Ett flygplan kraschlandar i snön i de tibetanska bergen och de överlevande hamnar i landet Shangri-La, där allmän lycka råder och ingen åldras så länge man stannar kvar i den evigt gröna paradisdalen. Till slut är det dock några personer som ändå bestämmer sig för att ge sig av därifrån, med allvarliga följder. Sorgeliga saker hända. Och det kan jag väl klara av. Men när en av männen på flykt från Shangri-La senare ångrar sig och vill hitta åter till lyckolandet, och till slut finner vägen tillbaka, ja då grät jag floder. Och jag fixar fortfarande inte – i vuxen ålder – att hålla ögonen torra vid lyckliga återföreningar.

I slutet på 90-talet köpte jag Jakob Hellmans skiva … och stora havet, försedd med sju extraspår. Jag gillade Hellmans låtar redan när de kom, men jag hade aldrig kommit mig för att köpa skivan. Bland de tillagda extralåtarna fanns två av Evert Taube. Dels allsångsklassikern ”Fritiof och Carmencita”, dels en som jag inte hade hört tidigare: ”Tango i Nizza”.

Nu var det kört igen.

250px-evert_taube_frc3a5n_nothc3a4fte_1942”Fritiof och Carmencita” tillhör den mest kända svenska sångskatten. Den är så ofta sjungen att orden flyter ihop och automatiskt sjunger man bara en lång rad stavelser. Sam-bo-rom-bon-en-li-ten-by-för-u-tan-ga-ta den-ligg-er-in-te-långt-från-ri-o-de-la-pla-ta. Vi vet förstås vad den handlar om, men vi tänker kanske inte på det. Det är en vacker historia om obesvarad kärlek. Fritiof Andersson som kommer ridande på Pampas och träffar Carmencita, hon som tackar nej till Fritiofs frieri, hon som inte vill sträcka sig längre än till att dansa tango och hon som snart ska gifta sig med en man som har tjugotusen kor.

Där slutar historien. Trodde jag. Men så hörde jag Jakob Hellmans fantastiskt nyansrika tolkning av ”Tango i Nizza”. Evert Taubes text börjar så här:

Säj minns ni mej ännu, don Fritiof Andersson,
det var länge sen vi fick en dans vi två.
Men jag är Carmencita ifrån Samborobon,
där vi möttes nittonhundratrettiotvå.

Wow, det finns en fortsättning! De möts igen! Åh, jag är en sucker för återföreningar! Speciellt om de är lyckliga. Nu ska vi se hur det går.

En tangokväll på Pampas en afton i april,
ja, ni stal en kyss och sen fick ni en korg! -
Jag var grym, ni blev ledsen, men så går det ju till,
ja och så for ni hem igen till Göteborg -

Det visar sig att Carmencita har flugit från Paris för att på något vis hitta Fritiof. Och Fritiof blir förstås lycklig – Carmencita var hans enda kärlek (säger han i alla fall). Men hur var det med den där friarn med miljoner då? Han som hade tjugotusen kor. Carmencita svarar: ”Var nu inte elak, det var bara skämt och jag var bara sjutton år.” Va? Hade hon bara skämtat? Och så hade hon gråtit i fjorton dagar efter att Fritiof hade ridit iväg. Hopplösa tonåring, varför kunde hon inte klämt ur sig något till den kärlekskranke Fritiof med han fortfarande var kvar? De kunde ju ha fått varandra där och då. Och Fritiof som har längtat tillbaka till Pampas för att någon gång återse henne som han fortfarande håller så kär. Men han behöver inte längre fara till Pampas, han kan stanna i Nizza, för nu har ju Carmencita kommit dit – för att till slut tacka ja till Fritiofs gamla frieri. Hon säger så blödande vackert: ”Fritiof, allt det du längtar, det bär jag med mej här, mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark!”

När jag hörde den här sången första gången sprängdes fiktionens ramar. Som genom ett trollslag växte ”Fritiof och Carmencita” från en sångtext till att bli början på en riktig historia. Jag kommer ofta på mig själv med att gå och nynna på ”Tango i Nizza” och varje gång förnimmer jag en vacker känsla och blir varm och lite melankolisk inombords. Det kanske handlar om att jag under så många år verkligen trodde att Fritiofs kärlek var obesvarad – och så plötsligt blev jag varse deras lyckliga återförening. Ingen annan Taube-låt får mig att må så bra som just denna sång, och det vete sjutton om jag kan komma på någon låt över huvud taget som ger mig samma känsla. Som sagt, jag är en sucker för återföreningar i fiktionen.

Jag kollade på YouTube om jag kunde hitta ”Tango i Nizza” där. Jakob Hellmans version hittade jag inte, men däremot en med The Real Group. Jag gillar i och för sig den gruppen – de är oerhört skickliga – men Jakob Hellmans tolkning är hästlängder bättre. När The Real Group sjunger sången blir det för mycket virtuos teknik och jag glömmer bort att lyssna till texten. Antagligen finns den även inspelad med Taube själv, men den har jag inte hört.

(Jag ber om ursäkt om jag har överskridit några begränsningar i rätten att återge citat ur sångtexter här ovan och rättar självklart till det om det påpekas. Enligt uppgifter på Jakob Hellmans skiva är låtens rättighetsinnehavare E. Taube/Körlings Förlag AB.)

Farväl till Gamla Stockholm

Den 3 oktober 1897 avslutades Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm. Några dagar senare, den 9 oktober, publicerade skämttidningen Nya Nisse en sång av signaturen ”Byro.” med titeln ”Farväl till ‘Gamla Stockholm'”. Texten var skriven på melodin Trubadurens dödssång (klicka här för noter). Jag vet tyvärr inte vem som döljer sig bakom signaturen Byro – jag har inte hittat den bland signaturerna i förteckningen Sveriges periodiska litteratur. Det är inte heller någon av de signaturer som revyförfattaren Emil Norlander använde – annars var han en av tidningens viktigaste medarbetare. Sången handlar förstås om rekonstruktionen av Gamla Stockholm och alla dess attraktioner – och på sitt sätt delges vi här författarens minnen från utställningen (något som Historiska museet efterlyst):

Jag sjunger dig, dig Utställningens perla,
från forntid flyttad in i nutids da’r!
Hos dig jag vandrat arla intill serla,
och uti strålglans städs du lefver qvar.
Omkring din ringmur tystnaden nu hvilar,
”Tre kronors” flöjel svängs af stormens ilar,
och nattens mörker vindbron höljes i…
Men minnens skara skymtar dig förbi.

När Rådhuskällarn vid ett torg man satte,
man viste nog, att folket hitåt drog;
på hela platsen, intill Koppar-Matte,
hvar afton var en enda friluftskrog,
och här, vid fulla muggar och traktering,
man såg på slagsmål och på enlevering,
spöslitning fick man känna ej, men si…
Men allt det der är nu förbi, förbi!

Ej heller snedt emot man mådde illa,
der Bacchi tempelhall rests av Lacave,
der xeres doftade, och manzanilla,
der inga ledsamheter visstes af,
der skälmskt man kunde artigheter hviska
till Carmen, bella Lola och Francisca
när ”Spanska drufvans” must de skänkte i…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Der bort i gränden Bellio bjöd på dito.
Man der de qvickaste i sta’n fick se:
der sutto vid ett ljufveligt ”passito”
Papirius, Jörgen, jag och fru René.
Hvar vän af sången styrde hit sin kosa,
”Santa Lucia” sjöng ragazza Rosa,
Wawrinskys ton till mandolin klang fri…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Bak träden låg Sanct Gertruds gillestuga
med öl och harpspel, violin och korf
och ”tänkespråk” för både mö och fruga,
och der bredvid såg’s smedjan, täckt med torf,
och våffelbruket, der som fröken Sjöman
ett kaffe bjöd som kunde lifva dö’ man;
mor Helfrid se’n slog fryntlig mjödet i…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Och loggian, der ner vid vikens vatten
med solens guld utöfver vågor blå,
der, sänkt i drömmar, ända in på natten
jag kunde sitta stilla i min vrå!
Der mellan punsch- och kaffebrickor rusta’
Annette och Greta, Lisa och Augusta,
hårfager, mörkögd, full af poesi…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Hur vänligt, Gamla Stockholm, till ditt sköte
du, i midsommarnattens clair-obscur,
slöt ordets riddare, som här stämt möte!
Hvad munterhet då rådde, sydländskt yr,
tills Eos pekade med rosenfinger
på Bonfadini, Pierre de Mey och Singer,
på Thomas Kóbor och Jules Claretie…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

På dina gator sågos potentater,
båd’ med och utan kungakronans glans;
och ”lustig” kallade man en teater,
der likväl sällan något lustigt fanns,
så Grandinson höll på att få dra vefven,
tills hjelpens ängel kom med ”Unga grefven”.
Nu Hilda Borgström ock gjort sin sortie…
Med Lustiga teatern är förbi.

O, sommarstad! I alla jordens länder
din like ej man någonsin har sett!
Ack, hit min tanke ofta återvänder,
der glädjens väna genier huldrikt lett.
I kalla dimmors dok dig sveper hösten,
snart faller snö på tinnar, torn och rösten,
i luften hörs flyttfågelskarans skri…
Med dig och med din fröjd är nu förbi.

Här följer några förklaringar för att lättare hänga med i beskrivningen av rekonstruktionen:
Tre kronor = namnet på Stockholms slott fram till branden 1697.
Rådhuskällarn = vinservering i Rådhuset vid Stortorget (se exteriören och interiören).
Koppar-Matte = bronsstatyn som var placerad överst på skampålen på Stortorget – egentligen hörde den inte riktigt till scenbilden eftersom den riktiga Kopparmatte var från 1648 – finns idag uppställd på Stockholms stadsmuseum.
Slagsmål = klockan tre varje dag arrangerades på Stortorget fejkade slagsmål mellan utklädda knektar.
Spanska Drufwan = i hörnhuset till höger om Köpmangatan vid Stortorget låg denna servering.
Xeres = franskt skrivsätt för sherry.
Manzanilla = sherrysort.
Bellio = stuckatören Antonio Bellio hade i ett av trappgavelhusen längs Smedjegatan sin ”Taverna degli artisti”, artisternas härbärge med ”drufwowin frå Italien att drickja”. Bellio hade även i verkligheten en ”Taverna degli artisti”, även kallad Bellios taverna, på Norrmalmstorg nr 4. Dit drogs många journalister och unga konstnärer.
Papirius = L. A. Ahlgren som skrev kåserier och litteraturkritik i Nya Dagligt Allehanda.
Jörgen = Georg Lundström (1838-1910), legendarisk tidningsman, kåsör och stockholmsprofil – gav ut sin egen frispråkiga tidning Figaro. Eftersom utställningen inte valt att annonsera i Figaro försökte Jörgen bojkotta den, dock utan märkbart resultat. En annons kom så småningom och det skrevs därefter mycket om utställningen i Figaro.
Fru René = Anna Branting (1855-1950), skribent i Stockholmstidningen vid den här tiden, gift med Hjalmar Branting.
Sanct Gertruds gillestuga = korsvirkeshus mitt emot slottet med matservering. Inredd med tunga ekbord och tänkespråk på takbjälkarna. Müncheneröl serverades och den ålderdomliga matsedeln omfattade bl a Suden Lax medh Galredh och Tydsk Keijserligh Frankfurter-Cröningzkorffw med Pepparroth.
Våffelbruket = värdshuset Gyllene Våfflan vid Stålsgränden, kopierat efter Kungsstugan i Örebro. Här bjöds våfflor och till det kunde man dricka mjöd eller honungsvin.
Smedjan = klensmedens hus med en riktig svinstia (med därtill hörande lukt) intill.
Loggian = Trumpetaregången som bars upp av kolonner i ena borggårdslängan av slottet.
Ordets riddare = Samtidigt med utställningen hölls den fjärde internationella journalistkongressen i Stockholm 25-28 juni 1897, omkring 400 personer deltog.
Eos = gryningens gudinna i grekisk mytologi – kongressen var främst inriktad på festligheter, och dessa fortsatte långt in på nätterna.
Bonfadini, Pierre de Mey, Singer, Thomas Kóbor och Jules Claretie = deltagare vid journalistkongressen (Romualdo Bonfadini, italiensk senator; Wilhelm Singer, österrikare och kongressens president; Jules Claretie, direktör för Théatre Francais och ledamot av den franska akademien).
Kungakronans glans = bl a Oscar II besökte Gamla Stockholm, men flera utländska kungligheter kom också på visit under utställningssommaren.
Lustig teater = Den Lusthige teater som låg längst österut i Gamla Stockholm. Regissören Emil Grandinson drev denna samt områdets andra teaterscen, Bollhusteatern. Teatern rymde 500-600 åskådare. På programmet stod blandade varieténummer.
Unga grefven = Knut Michelsens komedi som sattes upp av Rydbergska sällskapet på Den Lusthige teater i september 1897.
Hilda Borgström = svensk skådespelerska (1871-1953), kom med i Wilh. Rydbergs turnerande teatersällskap redan som 17-åring, var senare anställd i andra sällskap, men bör alltså ha varit åter hos Rydberg 1897. Inom svensk film blev hon ett välkänt namn.

Karta över utställningsområdet

Det kan vara på sin plats med en utförlig karta över området där Allmänna konst- och industriutställningen 1897 var belägen. Klicka på kartan för att se den i förstoring. Gamla Stockholm ligger längs strandlinjen norr om Skansen.

Utställningsområdet och dess grannar. Skansen ingick inte i själva utställningen.

Utställningsområdet och dess grannar. Ur tidskriften "Årets minnen" nr 1 1897.

Bland grannarna fanns:

* Galärvarvet, som dock hade avstått en del av sitt område åt utställningen samt putsat upp sina gamla båtskjul för att inte besökaren skulle mötas av en anskrämlig syn från Strandvägen.

* Bland Djurgårdsstadens småhus på norra sidan om Allmänna gränd hade åtskilliga försvunnit för att lämna plats åt Konsthallen och Maskinhallen.

* Restaurangen Hasselbacken och underhållningslokalerna Alhambra (huset som numera inrymmer Skansenbutiken), Novilla och Viktoriateatern.

* Skansen, som byggde sin bergbana inför utställningen för att på så sätt locka besökare direkt från utställningsområdet. På kartan får man en bra inblick i dåtida Skansens attraktioner i form av djur och ditflyttade gamla svenska hus.

Återställ skyndsamt lamporna till vakten vid huvudentrén

Jonas Nordin berättar på Historiska museets specialblogg för utgrävningen av Gamla Stockholm om sin pappas morfars kaffekopp, en kopp som släktingen på något sätt fått med sig hem från Stockholmsutställningen 1897. Kanske hade han fått tag på den under sista utställningsdagen när allmänheten vid stängningsdags började plundra hela området för att få med sig minnessaker hem.

Utställningens officiella avslutning skulle hållas klockan fem på eftermiddagen söndagen den 3 oktober. Efter ett tal av utställningens generalkommissarie, överståthållare Gustaf Tamm, hördes fanfarer, saluter och hurrarop. Varefter kaoset utbröt. Publiken började roffa åt sig alla möjliga saker: serviser på matställena, innehåll i utställningsmontrar, ja till och med lyktor från träden – lyktor som användes vid illuminationsskådespelen på kvällarna. Kanske hade det kunnat undvikas om vaktmanskapet ingripit snabbare. Men många drogs med i det hela och i tidningen stod det efteråt att det inte minst var s.k. ”bättre” folk som skämde ut sig. Flera personer anhölls för stöld.

Just de där lyktorna var extra minnesvärda. Så här skriver Harry Sandberg i boken ”En södergrabb berättar” (1957):

Illuminationskvällarna kommer jag särskilt ihåg. Många tusen små olikfärgade lampor hängde som kulörta lyktor runt gångarna. De var inte större än en kaffekopp och inuti dem satt ett kort, men brett stearinljus, som naturligtvis måste tändas för hand. Hur det arbetet var organiserat kommer jag inte ihåg, men jag minns att på utställningens sista dag försvann alla lamporna, inte en fanns kvar. De togs som minne – liksom många andra lösa inventarier – av besökarna som god pris.

Att vid sådana här tillfällen sno med sig saker hade utvecklats till en tradition bland stockholmarna under slutet av 1800-talet. När gamla Operakällaren stängdes hade folk redan lagt beslag på stora delar av inredningen. Liknande var situationen när Hotell Rydberg slog igen två decennier senare.

Dagarna efter Stockholmsutställningens stängning berättades i tidningarna om plundringen:

Å flere af hufvudstadens gator kunde man under gårdagen iakttaga personer som utbjödo till salu ”jätteutställningsljus” a 3 kr. pr st, ”smöör-gååsalistor från Sancta Giertrudz gillestuwa” m. m. i de flesta fall sannolikt annekterade ”utställningsminnen”.

Stölderna sågs inte med blida ögon från utställningsledningen, speciellt inte vad gäller lyktorna. Följande uppmaning infördes i tidningarna:

Bland de många större eller mindre föremål, som den ”stora allmänheten” på afslutningsdagen ute i sommarstaden förde med sig hem från utställningen i den vackra afsigten att skaffa sig ett eller flere ”minnen” af dagen, voro också några hundra eller tusen af de små illuminationslamporna. De, som den dagen haft lamporna till låns, torde få anse lånet förfallet och uppsagdt genom nedanstående upprop:

Under utställningens sista dag medtogs af den besökande allmänheten, bland annat, ett betydande antal små kulörta illuminationslampor. Som detta till stor del torde få skrifvas på en hos allmänheten rådande föreställning, att det skulle existera en viss rättighet att vid liknande tillfällen utan vidare tillägna sig minnen, samt utställningen, som måste hålla ägaren af lamporna, en engelsk firma, skadelös för den lidna förlusten, genom hvad som sålunda inträffat fått vidkännas afsevärda kostnader, fått uppmana hvar och en, som kommit i besittning af sådana lampor, som användts för illuminering af utställningsfältet, att skyndsammast återställa desamma till vakten vid hufvudentrén.
Stockholm den 10 oktober 1897.
På förvaltningsutskottets vägnar:
Gust. Tamm / Carl L. Bendix
  

Besökarna plundrar utställningen på alla lösa föremål. Hr Stockholm själv bär här iväg med Liljeholmens stearinfabriks 37 meter höga ljusstake, i vars bottenplan låg en sal där ljustillverkningen demonstrerades. Längst upp på ljuset sitter utställningens generalkommissarie Gustaf Tamm. Notera även de åtråvärda illuminationslyktorna som hr Stockholm lagt beslag på. Teckning av Hjalmar Eneroth ur skämttidningen Nya Nisse, 9 oktober 1897.

Besökarna plundrar utställningen på alla lösa föremål. Hr Stockholm själv bär här iväg med Liljeholmens stearinfabriks 37 meter höga ljusstake, i vars bottenplan låg en sal där ljustillverkningen demonstrerades. Längst upp på ljuset sitter utställningens generalkommissarie Gustaf Tamm. Notera även de åtråvärda illuminationslyktorna som hr Stockholm lagt beslag på. Teckning av Hjalmar Eneroth ur skämttidningen Nya Nisse, 9 oktober 1897.

Så byggdes Gamla Stockholm

Arkitekten Fredrik Lilljekvist tog till många knep för att skapa Stockholmsutställningens populära attraktion Gamla Stockholm, vilket man förstår när man läser Ulf Sörensons utmärkta bok ”När tiden var ung – arkitekturen och Stockholmsutställningarna 1851, 1866, 1897, 1909″.

Förutom den anlagda ön som fick representera Helgeandsholmen så byggdes en del av husen på pålar ute i vattnet för att få extra yta utöver den mark som udden Framnäs erbjöd. (Just nu pågår Historiska museets utgrävning av den anlagda ön – mer om detta på deras blogg.)

Gamla Stockholm under byggnation

Gamla Stockholm under byggnation

En del av husen visste man inte hur de egentligen såg ut på 1500-talet, utan för exempelvis Mynthuset användes ett hus från Vadstena som modell. Några hus inne i själva staden hämtade drag från hus i t ex Visby, medan andra hus fanns mer väldokumenterade och lättare kunde rekonstrueras.

En del saker som besökaren såg var verkligen äkta: det var riktig stenläggning på gatorna, många hus hade riktigt taktegel och vissa gamla möbler och portar hade forslats dit för öka autenciteten. Men mycket var förstås fejk. För att få rätt känsla på tegelväggar och stenmurar hade man gjort avtryck av äkta sådana och sedan gjort gipsgjutningar som målades och fästes på de bräder som utgjorde stommen i byggnaden. Andra byggnader hade uppförts på riktigt sätt, såsom korsvirkeshus och trähus, men sedan hade man behandlat ytorna så att de skulle se gamla ut.

Hörnet av Stålsgränden och Smedjegatan

Gamla Stockholm (1897): Hörnet av Stålsgränden och Smedjegatan

Utsikt framåt Smedjegatan mot Trångsund

Gamla Stockholm (1897): Utsikt framåt Smedjegatan mot Trångsund

Utsikt framåt Trångsund mot Stortorget

Gamla Stockholm (1897): Utsikt framåt Trångsund mot Stortorget

Stortorgets södra och östra sidor

Gamla Stockholm (1897): Stortorgets södra och östra sidor

Rådhusets framsida samt Kåken och Brunnen på Stortorget

Gamla Stockholm (1897): Rådhusets framsida samt Kåken och Brunnen på Stortorget

Övre eller västra sidan av Stortorget

Gamla Stockholm (1897): Övre eller västra sidan av Stortorget

Tidskriften ”För svenska hem” utgav som gratisbilaga en ”revy i bild och ord” över utställningen. I skriften påpekas att Gamla Stockholm ”utgjort utställningens clou”. 12 000 besökare om dagen hade denna attraktion. Sedan är det frågan om folk gick dit för att se de rekonstruerade byggnaderna – eller om det var alla nöjen som lockade. För inne i husen på detta område fanns några av hela utställningens mest intressanta uppfinningar och moderniteter. Men mer om detta i ett kommande inlägg.

Ett annat populärt nöje var de dagliga slagsmålen på Stortorget i Gamla Stockholm. Varje dag klockan tre rök några knektar ihop och det var inte alla besökare som förstod att det var ett arrangerat slagsmål utan det fanns de som försökte ingripa och sära på bråkmakarna.

Soldatslagsmål på Stortorget - teckning av P. Hedman

Gamla Stockholm (1897): Soldatslagsmål på Stortorget - teckning av P. Hedman

Nu börjar utgrävningen av Gamla Stockholm

Måndagen den 18 augusti inleder Historiska museet en två veckor lång utgrävning av en liten ö i en vik längs Djurgårdens norra strandlinje vid Lejonslätten. Ön är konstgjort anlagd och härrör från 1897 när Allmänna Konst- och Industriutställningen – d.v.s. den stora Stockholmsutställningen – gick av stapeln här på västra Djurgården. På ön och på udden öster om den lilla viken byggdes inför utställningen upp en av dess stora attraktioner, en rekonstruktion av Stockholm som det kunde ha sett ut sent på 1500-talet. 

Byggnaderna gjordes av förståeliga skäl inte i naturlig storlek, utan man höll sig någonstans mellan skala 1:2 och 1:3. Men genom perspektivförskjutningar skapade man illusionen av att husen var mycket högre. En del av husen var bara avancerade kulisser, medan andra var mer stabilt byggda och innehöll souvenirbutiker eller matställen. För att komma in i Gamla Stockholm passerade man den lilla ön som föreställde Helgeandsholmen. På ön låg Mynthuset/Myntmästarens hus (där besökaren kunde köpa souvenirer i form av medaljer och mynt) och Helgeandshuset (där man kunde gå in och vila fötterna en stund). Runt ön fanns en stor mur.

Utgrävningen av ön är öppen för allmänheten kl 12-16.30 varje dag 18-31 augusti. De första fem dagarna är det professionella arkeologer som letar spår efter utställningen på denna ö som varit i princip orörd sedan 1897. Resten av tiden är det möjligt för alla som är intresserade att själva delta i grävandet. Mer information om alltihop finns på projektets blogg.

Parallellt med att projektet pågår tänkte jag här på Svenska Panoptikon skriva lite om denna utställningsattraktion, ”Gamla Stockholm”. I detta första inlägg passar jag på att återge några bilder ur tidskriften Årets minnen nr 4 (11 augusti) 1897. Här kan man se hur några av de rekonstruerade husen såg ut. På den inledande kartan kan man lokalisera var de olika byggnaderna var belägna. Jag återkommer senare under veckan med fler bilder från Gamla Stockholm.

 

Karta över Gamla Stockholm på Allmänna konst- och industriutställningen 1897

Karta över Gamla Stockholm på Allmänna konst- och industriutställningen 1897

 

Gamla Stockholm, sett från Norrströms norra strand

Gamla Stockholm (1897): Gamla Stockholm, sett från Norrströms norra strand

Södra och västra sidorna av Slottets stora borggård

Gamla Stockholm (1897): Södra och västra sidorna av Slottets stora borggård

ta Gertruds gille

Gamla Stockholm (1897): Utsikt från Slottsporten mot S:t Niklas port och S:ta Gertruds gille

Bollhuset och Braheska huset

Gamla Stockholm (1897): Bollhuset och Braheska huset

Utsikt från Storkyrkans norra sida över Slottets västra sida

Gamla Stockholm (1897): Utsikt från Storkyrkans norra sida över Slottets västra sida

Utsikt nedåt Stålsgränden och Norderport

Gamla Stockholm (1897): Utsikt nedåt Stålsgränden och Norderport

Skyttemuren mellan Norderport och Slottet

Gamla Stockholm (1897): Skyttemuren mellan Norderport och Slottet

Åter ett hemskt familjedrama i Stockholm

Titeln på detta inlägg är även rubriken på en notis i Karlskrona-Tidningen 20 januari 1909. Jag har tvekat länge om jag skulle återge notisen på Svenska Panoptikon – den är så hemsk att man nästan börjar gråta. Men samtidigt visar den på det som jag tidigare nämnt, sekelskiftestidningarnas intresse för självmord och liknande tragedier som numera anses smått tabubelagda i pressen, gärna med så specifika detaljer som möjligt. Det är möjligt att stockholmstidningarna skrev mer utförligt om händelsen vid tillfället, här återges endast en lokaltidnings kortfattade redovisning.

(Telegram till Karlskrona-Tidningen.)

I huset n:r 8 Rörstrandsgatan har en af de senaste dagarna utspelats ett hemskt familjedrama. I måndags afton upptäcktes nämligen, att en där bosatt bokhållare H. G. Lindström strypt sin hustru och sitt 4 månaders gamla barn och därefter beröfvat sig själf lifvet genom hängning.

L. hade redan i lördags saknats i sitt arbete. I måndags beredde sig polisen tillträde till bostaden.

I makarnas säng fanns hustrun liggande strypt med sitt lilla barn i famnen. På golfvet låg mannen med en snara om halsen. Snaran var fästad i en dörrlås. Alla tecken tydde på att döden inträffat för 12 timmar sedan.

På bordet fanns ett visitkort liggande, på hvilket stod: ”Världens tre lyckligaste människor säga alla farväl”. Hustrun hade lämnat efter sig ett särskildt meddelande, innehållande orden: ”Jag dör frivilligt. Elin”.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.