Två unika texter av sir Arthur Conan Doyle – endast publicerade på svenska!

Svenska Panoptikon har gjort ett unikt fynd!

Under det sista decenniet av sitt liv ägnade sir Arthur Conan Doyle merparten av sin tid och energi åt spiritismen. Han hade redan i slutet av 1800-talet med viss nyfikenhet intresserat sig för ämnet, men det var först efter första världskrigets hemskheter och förluster av närstående som han mer offentligt kom att sprida det spiritistiska budskapet. Han höll föredrag, skrev artiklar och deltog i diskussioner och debatter. Han skrev även ett antal böcker i ämnet, varav flera kom ut på svenska, i synnerhet på förlaget Chelius & Co runt år 1930.

Förläggare på Chelius var Carl A. Carleson. Chelius gav inte bara ut spiritistisk litteratur, utan även en hel del annat, såsom romaner, deckare, Buffalo Bill-böcker och naturvetenskaplig litteratur. Conan Doyle och Carleson korresponderade sporadiskt från 1926 och framåt. Och i ett av dessa brev, från augusti 1929, försåg Conan Doyle den svenske förläggaren med ett förord till H. Dennis Bradleys spiritistiska bok ”Towards the Stars”, som Carleson samma år skulle ge ut i svensk översättning som ”Hän mot stjärnorna”. Boken beskriver ett antal spiritistiska seanser som Bradley deltagit i. Förordet skrev Conan Doyle för hand på brevpapper från sitt hem Windlesham i Crowborough, Sussex. I bokens engelska originalutgåva från 1924 finns förordet inte med, så ordalydelsen ”Förord till den svenska översättningen” stämmer verkligen. Klicka här för att läsa förordet i Carl A. Carlesons översättning.

Senare samma år, i oktober 1929, besökte Conan Doyle Stockholm för att hålla spiritistiska föredrag på Konserthuset. Han träffade även Carleson under sin vistelse i den svenska huvudstaden. Under denna nordeuropeiska turné blev den sjuttioårige Conan Doyles hälsa tyvärr allt sämre. Efter Stockholm gick färden vidare till Oslo, innan Conan Doyle återvände till London, där han var så illa däran att han fick bäras i land.

Under våren 1930 fanns det tillfälliga perioder av förbättring i hälsan och Conan Doyle stred på i olika spiritistiska debatter. Men det skedde brevledes. Familjen hade en Londonvåning på 15 Buckingham Palace Mansions, men där hade Conan Doyle inte varit sedan han återvände från Oslo. Dock använde han sig av brevpapper med Londonadressen, t ex när han skrev följande rader till Carleson i april 1930: ”I am still very ill. I have not walked 150 yards at one time since Nov 10th.” Tillsammans med detta brev bifogade han även ett handskrivet förord till den svenska utgåvan av Hannen Swaffers ”Northcliffes återkomst” (Northcliffe’s Return), som Chelius kom att utge 1931. Klicka här för att läsa förordet i svensk översättning.

Förordet till Swaffers bok är kort, mycket kort. Conan Doyle som ägnat större delen av sitt liv åt att skriva var svag. Tre månader senare, den 7 juli 1930, avled han i sitt älskade hem Windlesham.

Det ska tilläggas att ytterligare en bok på Chelius förlag innehåller ett förord skrivet av Conan Doyle: Florizel von Reuters ”En musikers psykiska upplevelser” (1930). Förordet är daterat ”april 1928″, vilket tyder på att detta snarare är en tidigare publicerad text av Conan Doyle som Carleson fått lov att publicera som förord till den svenska utgåvan. Något brevbevis för att det skulle ha specialskrivits till Chelius förlag finns i alla fall inte, i motsats till de tidigare nämnda titlarna.

Vi kan i alla fall stolt konstatera att två texter av Conan Doyle - om än bara förord till andra författares böcker - skrivits specifikt åt hans svenska förlag och endast publicerats på svenska.

Tack till Ted Bergman och Christopher Roden för värdefull information!

”Harald, det är pastorn i telefon”

Utvecklingen går så snabbt. För femton år sedan hade inte många hört talas om internet eller mejl. Och vi ser dagligen hur samhället förändras med allt högre hastighet i takt med nya tekniska landvinningar.

Precis så här upplevde svenskarna det även för hundra år sedan. På två decennier hade telefonen då gått från att vara en ny uppfinning som fint folk inte bevärdigade sig att tala i – och som mest användes för att meddela att ett telegram var på väg - till att vara var mans egendom. Och i Sverige låg vi långt framme med tekniken. Under 1880-talet var Stockholm världens telefontätaste stad.

Telefonen öppnade möjligheter för kommunikation i en mängd sammanhang, på samma sätt som vi i vår tid för varje år upptäcker nya sätt att använda internet och mobiler. Sedan några år tillbaka har t ex flera församlingar runt om i Sverige provat att sända gudstjänster via internet. Ett sätt att nå ut till dem som av olika skäl inte har möjlighet att besöka kyrkan.

Men att via ledning förmedla gudstjänster till församlingens medlemmar är inget nytt påfund. Följande notis stod att läsa i Norrköpings Tidningar 16 december 1908:

”Gudstjänst pr telefon. Genom pressen har nyligen gått en notis, hvari omtalas att en missionsförening i Upsala upptagit denna idé, men från Göteborg meddelas nu att den där sedan 5 år praktiserats vid Betlehemskyrkan till stor belåtenhet för de talrika abonnenterna. Man har anordnat samkoppling af två ledningar mellan kyrkan och telefonstationen. Antalet efterfrågande öfverstiger i regel betydligt de tillgängliga ledningarna. Förmedlingen är för abonnenterna kostnadsfri och kyrkan betalar en obetydlig årlig afgift. I Betlehemskyrkan har man äfven en annan praktisk anordning. Från en vid talarstolen uppsatt ljudfångare gå ett 20-tal ledningar till å läktaren anbringade hörmikrofoner, hvilka givetvis äfven dessa vid hvarje gudstjänst användes i stor utsträckning. I Immanuelskyrkan i Norrköping är systemet också praktiseradt för flera år sedan.”

Jan Malmsjö och idolerna

På våren 1947 fick journalisten Carl-Erick Holm (”Crick Holm”) i uppdrag av Medéns förlag att porträttera ett drygt fyrtiotal svenska skådespelare. Resultatet kom ut på hösten samma år i form av boken ”På tu man hand med filmidoler”.

Så här lyder den inbjudande baksidestexten: ”Denna lilla intima bok fyller en lucka i svensk uppslagslitteratur om filmens populära artister. Författaren ger här upplysande och roliga fakta om de filmstjärnor, vilkas namn Ni otaliga gånger läst på de färgglada bioaffischerna och vilkas ansikten blivit Er så välbekanta i skiftande roller. Ni får personlig kontakt med människorna bakom rollernas kostymering! Ni får ta del av Era filmidolers besvikelser och framgångar på deras så ofta mödosamma väg till ära och berömmelse. Många glada och trevliga stunder får Ni uppleva då Ni är på tu man hand med filmidoler.”

Det är i sin helhet en trivsam läsning. 6-7 sidor om varje filmidol, mest om karriären men även en del anekdoter. Några av bokens idoler hade börjat sina banor under stumfilmstiden (den låg ju bara två decennier bort) eller med resande teatersällskap, och andra var så unga att de skulle komma att fortsätta dominera film- och nöjesbranschen i flera decennier.

Urvalet av de porträtterade skådespelarna är högintressant, eftersom det så utmärkt återspeglar vilka som var i ropet 1947: Edvin Adolphson, Elof Ahrle, Elsie Albiin, Gunnar Björnstrand, Hilda Borgström, John Botvid, Gudrun Brost, Gunnel Broström, Sickan Carlsson, Eva Dahlbeck, Hasse Ekman, John Elfström, Annalisa Ericson, Lauritz Falk, George Fant, Sigge Fürst, Ludde Gentzel, Åke Grönberg, Eva Henning, Anders Henrikson, Karl-Arne Holmsten, Douglas Håge, Adolf Jahr, Stig Järrel, Nils Kihlberg, Alf Kjellin, Barbro Kollberg, Sture Lagerwall, Birger Malmsten, Thor Modéen, Maj-Britt Nilsson, Stig Olin, Edvard Persson, Nils Poppe, Artur Rolén, Arnold Sjöstrand, Åke Söderblom, Birgit Tengroth, Sonja Wigert, Gunn Wållgren, Tollie Zellman och Mai Zetterling.

För den som är intresserad av svensk 30- och 40-talsfilm är den här boken en skattkista. Flera av skådespelarna som finns med i boken är det svårt att hitta längre biografiskt material om på annat håll. Själv tycker jag att det är extra intressant att läsa om John Elfström två år innan den första Åsa-Nisse-filmen hade premiär – det ger en helt annan bild av honom.

Men vad har Jan Malmsjö med boken att göra? Han var knappast en filmidol redan 1947. Då var han bara femton år, även om han redan hunnit få flera års teatervana. Hans föräldrar var båda scenartister och det var på Hipp i Malmö som Malmsjö gjorde sin scendebut som nioåring. Något år senare tog han steget över till Malmö Stadsteater. 1946 var han med om sin första filminspelning, ”Ebberöds bank”, dock i en så liten roll att Svensk Filmdatabas inte kan bekräfta huruvida Malmsjö syns i filmen eller är bortklippt.

Filmens värld måste ha lockat den unge Malmsjö. Även han ville vara på tu man hand med filmidoler. Även han ville ”uppleva glada och trevliga stunder” med t ex Adolf Jahr som spelat huvudrollen i ”Ebberöds bank”. Så Malmsjö införskaffade – eller fick i present – Crick Holms bok. Är vi helt säkra på detta? Låt oss förstora övre högra hörnet på det exemplar av boken som jag på antikvarisk väg fått tag på.

Det skulle förstås kunna vara en namne. Så för säkerhets skull jämför vi med hur namnteckningen såg ut några decennier senare, i detta fall på konvolutet till en vinylskiva som finns till försäljning på förträffliga Nostalgipalatset i Stockholm.

Visst har namnteckningen förändrats. Från en 15-årig bokinnehavares ordentliga handstil till den stora stjärnans snabba autograf. Grunden är dock densamma och den karakteristiska slutslängen på efternamnets ”sjö” går inte att ta miste på.

När Bill Clinton vägrade kasta skit på Moriarty

För Holmes-vänner världen över var John Bennett Shaw (1913-1994) sherlockianen med stort S. Han hade en enorm Holmes-samling, en kolossal korrespondens och ett överflöd av generositet och humor. Förmodligen var han en av Amerikas roligaste begravningsentreprenörer.

Och så var han mannen bakom ett av de märkligaste Holmes-sällskap som sett dagens ljus, The Brothers Three of Moriarty. Namnet på sammanslutningen hänger samman med att professor James Moriarty dels hade en bror som var överste och även han hette James Moriarty, dels en yngre bror som var stins i västra England.

B3M, som sällskapet brukar förkortas, har sitt säte i New Mexico i södra USA. I november varje år vallfärdar sällskapets medlemmar till en av delstatens allra minsta hålor – det lilla samhället med det helt osannolika namnet Moriarty. The Frontier Bar, som i många år var Moriartys enda matställe med utskänkningstillstånd och dessutom stoltserar med sina ”Astronaut sandwiches”, fungerar som mötesplats när B3M vill fira sitt årliga Unhappy Birthday You Bastard Professor Moriarty Party. Ett av Shaws påfund var traditionen att varje medlem skulle medbringa (eller posta till Shaw i förväg) lite dynga – djurskit för att tala klarspråk – och vid ett lämpligt tillfälle samlas ute på parkeringsplatsen utanför baren och skapa en nätt liten ceremoniell gödselhög intill en för tillfället uppställd skylt. Sedan fick vinden göra sitt och sprida denna ”hyllning” till Moriarty…

Men nu var året 1991 och medlemmarna ville göra något extra i samband med hundraårsjubileet av Holmes dödskamp med Moriarty vid Reichenbachfallet. Inspiration fann man i Shaws alla anekdoter om överlastade brevbärare som levererade stinkande, läckande paket från medlemmar över hela landet. Idén var självklar: man skulle denna gång samla djuravföring från var och en av USA:s femtio delstater!

Ett propert brevpapper togs fram. Ett välformulerat brev författades. Och så skickades det till de styrande i respektive delstat samt till vissa andra högt uppsatta potentater. Huvudmålet var i och för sig bara att få kul svarsbrev, men bidrag av mer animalisk natur var förstås en bonus.

Till en början var svarsfrekvensen bedrövligt låg, men man ska komma ihåg att detta var året före ett presidentval i USA och kanske var det inte alla som ville bli förknippade med sådana här skitsaker. Det dök dock upp humoristiska svarsbrev från Montana och Idaho, och ett aningen mer politiskt korrekt från Virginia. Jordbruksmyndigheten i Idaho ville av hänsyn till invånarna i Moriarty inte skicka gödsel, men föreslog att man på dagen ifråga skulle göra en gemensam Professor James Moriarty Memorial Toilet Flush.

Efter att andra sherlockianer runtomkring i USA börjat utöva påtryckningar på sina regionala myndigheter började äntligen fler svar att dyka upp. Ordentliga bidrag till gödselhögen kom från såväl Alaska (kattproducerat) som Utah (älgproducerat). Två delstatsguvernörer svarade själva på uppropet. Från Vita huset dök, aningen för sent, ett brev upp med bland annat följande ordalydelse: ”Because of the great number of similar requests received for Presidential messages, I’m sorry that it is not possible for us to comply with all of them.” Det skulle vara lite intressant att läsa någon av alla dessa ”similar requests”…

Och så var det där med Bill Clinton. En av B3M:s initiativtagare till jubileumsfestligheten var John F Farrell Jr. Han publicerade i efterhand en liten skrift om jubileet, med svarsbreven inkopierade och sina egna kommentarer till händelsen. Han berättar bland annat att projektet blev lite väl politiskt känsligt i en av delstaterna: ”Our representative in Arkansas told us that he had inquired for assistance there, but the obscure state governor, named, I think, Bill Clinton, was afraid to commit to this project because he had ambitions. Serves him right if we never hear from him again.”

När Strindberg fruktade att bli förförd av Isadora Duncan

Isadora Duncan må vara en dansens ikon och pionjär på många sätt. Men alla kan ju inte älska alla här i världen, för att citera Hasseåtage. När Isadora Duncan var på gästspel i Sverige försommaren 1906 skrev den välkände kulturdebattören och teaterkritikern Carl G Laurin i tidskriften Ord och Bild följande om barfotadansösen:

”Idén att reformera baletten och införa klassisk skönhet samt låta hvit nakenhet efterträda uppstoppade ‘köttfärgade’ trikåer kommer ej en dag för tidigt. Men alla danser fordra ej bara ben. [...] För min del kände jag mig tämligen kall inför denna i timtal fortsättande solodans af en dam med sluttande skuldror, fula armar, fula ben och mycket fula fötter och ett ansikte, som åtminstone på scenen ej kan få mer än B?.”

Isadora Duncan åtföljdes på sin resa av scenografen och teaterteoretikern Edward Gordon Craig (i september samma år föddes deras dotter Deirdre). Albert Engström berättar i boken ”August Strindberg och jag” hur Craig sökte upp honom. Craig hade försökt få tag på Strindberg, men denne ville inte ta emot honom. Craig sa att han och Isadora Duncan tänkte stanna kvar i Stockhom tills de fick träffa Strindberg, om mötet så bara varade i fem minuter. Engström lovade att prata med vännen Strindberg för att få till stånd ett sammanträffande. Men Strindberg envisades:

”- Nej! svarade han. Jag ämnar inte utsätta mig för några förförelseförsök av den där.
- Är du rädd att falla?
- Nej! Men har hon inte försökt förföra dig?
- Nej! svarade jag med samma eftertryck. Och jag tycker verkligen att det är synd att paret inte får träffa dig bara en liten stund, då det rest hit uteslutande för din skull.
- Har du sett henne dansa?
- Nej, jag går ju aldrig på teatern.
- Nå, hur kan du då vilja att jag skall ta emot dem. Jag talar dålig engelska och det blir intet utbyte.
- Men Craig vill göra moderna dekorationer till dina dramer.
- Nej! Jag tar inte emot.
- Men kan du inte gå fem minuter och se på hennes dans från en griljerad loge – ‘and look at her with a man’s eye’, som hon sa till mig.
- Där ser du! Det är ju nästan våldtäkt, lustmord, allt! Nej!”

Paret stannade i Stockholm ytterligare några veckor, men inget möte blev av. Strindberg vågade inte gå utanför dörren på hela tiden – han hade sett hur Craig stod och vaktade utanför bostaden ”och han hade långt hår och ulster som en teaterbov”.

Nick Carter och snörliven

Elin på bloggen Modärna tider skrev häromdagen om det nybildade Ekmansällskapets kommande aktiviteter. Sällskapets föremål för beundran är Gösta Ekman d.ä. och Hasse Ekman. Ska bli kul att få veta mer exakta planer senare, bl a är en hemsida på gång.

Själv försöker jag dra mitt strå till Ekman-stacken genom att kartlägga Gösta Ekmans turnerande i Hugo Rönnblads resande teatersällskap 1909. Ekman var då bara arton år gammal, men fick av en slump hoppa in i rollen som den långt mycket äldre professor Moriarty i pjäsen ”Sherlock Holmes”.

Till min hjälp för att kunna följa Rönnblads turné har jag några spridda fakta om vilka orter de åkte till under våren 1909: Västervik, Borås, Falköping, Karlskrona etc. För att kunna komplettera turnéplanen och för att hitta recensioner som eventuellt nämner Ekmans insatser så finns det bara ett tillvägagångssätt: att sätta sig nere i Kungliga Bibliotekets källare och långsamt spola sig fram igenom mikrofilmade dagstidningar. För några få av orterna vet jag exakta föreställningsdatum, men i övrigt gäller det att systematiskt beta sig igenom lokaltidningar för de aktuella perioderna. Och alla som någon gång har gjort något liknande vet att 90% av lästiden går åt till att läsa allt det där andra intressanta som man stöter på. Det är stört omöjligt att koncentrera sig bara på uppgiften man har kommit dit för.

Senast jag var där så gick jag igenom Västerviks Veckoblad för våren 1909. Redan den 4 januari stöter jag på en helt ovidkommande notis som förtäljer att en sammanslutning av veckotidningsutgivare i Stockholm gått ut med ett cirkulär till cigarrhandlare i huvudstaden och resten av landet. Deras respektive tidningar kommer att dras in för försäljning hos de handlare som bidrar till spridande av smutslitteratur.

Vad är smutslitteratur? Eller rättare sagt, vad var smutslitteratur år 1909? Jo, året innan hade det i Sverige börjat ges ut en serie billiga, översatta deckarhäften om Nick Carter. På socialdemokratiska ungdomsförbundets tidskrift Fram satt redaktören, en ung Per Albin Hansson, och ilsknade till. Denna lågkulturella smutslitteratur var just den typen av elände som fördärvade ungdomens moral. Han manade till bojkott och ”hänsynslös kamp” så att inte ”vår ungdom skall systematiskt förgiftas och ledas in på brottets sumpväg”. I denna kamp fick han många med sig, inte minst moraliserande damer ur överklassen, och kampanjen mot Nick Carter spred sig. Även Sherlock Holmes inflikades på ett hörn och kom under något år att tillhöra den s.k. smutslitteraturen.

Men åter till Västerviks Veckoblad. Vad gjorde Västerviksborna åt eländet? Jo, de gick väl och tittade på bio istället. På Vesterviks Teater Biografen Pathé gavs den 7 januari bl a ”Nick Carter” – Amerikas skickligaste detektivs senaste bragd. Med tillägget ”Spännande” inom parentes. Två veckor senare var det dags för ”Nick Carter. Ny serie. Levande begrafven”.

Den 22 januari 1909 dyker en notis upp i Västerviks Veckoblad som antagligen gav Cartermotståndarna vatten på sin kvarn:

”Ett offer för Nick Carterlitteraturen. Sedan mars månad har ett flertal djärfva pänningstölder i hem föröfvats i Eskilstuna. Man har dock ej kunnat få tag i tjufven. En revy, där stölderna och den mystiske tjufven utgjorde hufvudämnet, har under de senaste tre veckorna här uppförts af Deurellska sällskapet. Härom dagen gafs den för 12:te gången.

Efter föreställningens slut fick en scenarbetare af en händelse se en mystisk person stryka omkring på scenen. Han gjorde alarm och den misstänkte anhölls efter en vild hetsjakt. Han hade ur klädlogerna bl.a. tillegnat sig ett par snörlif. Den anhållne är en 18-årig ståletsare Edvin Bernhard Larsson. Han har vid förhör erkänt stölderna och omtalar, att han kommit på idén att stjäla genom läsning af s.k. detektivromaner och särskildt hade en af hjältarna i en sådan slagit an på honom. Utredning pågår.”

”Pojkarna på Baker Street: Fallet med den försvunne detektiven” av Anthony Read

Våren 1984 hade jag ännu inte blivit helt Sherlock Holmes-fanatisk, det blev jag först ungefär tre år senare. Jag hade förstås läst en hel del Holmes-berättelser, såsom novellerna i Röda Ramen-böckerna, men jag läste överhuvudtaget väldigt mycket i den åldern. Speciellt barn- och ungdomsdeckare. Så det är inte så konstigt att jag även tittade på tv-serien ”The Baker Street Boys” när SVT visade den med start precis efter nyåret 1984. Jag minns den tyvärr bara flyktigt idag, men jag vet att jag gillade den. Den har i alla fall etsat sig in i minnet mer än mycket annat man såg då för snart tjugofem år sedan.

Tv-serien utspelar sig någon gång strax före sekelskiftet och handlar om några barn på Baker Street som med pojken Wiggins som ledare hjälper Sherlock Holmes att lösa olika fall. Förebilden för tv-serien var förstås barnen i ”the Baker Street Irregulars” som förekommer i några av sir Arthur Conan Doyles berättelser om Holmes. Tv-serien var uppdelad i åtta halvtimmesavsnitt, där varje mysterium omfattade två avsnitt. Idén till serien kom från Anthony Read och han skrev även manus till två av mysterierna.

Drygt tjugo år senare har Anthony Read omvandlat sina manus till barn- och ungdomsdeckare. Och det funkar riktigt bra. Den första heter ”Pojkarna på Baker Street: Fallet med den försvunne detektiven” och är utgiven av Argasso förlag, översättning Helena Olsson.

De sex gatubarnen – fyra pojkar och två flickor - lever i stor fattigdom och får ständigt slåss mot hunger och kyla. Men de har varandra och lyckas på något sätt hanka sig fram. Några av dem har småjobb, men annars utgörs inkomsterna oftast av de shillingmynt de får av Sherlock Holmes för att bevaka ett hus eller leta reda på någon person, på det sätt som bara gatubarn kan göra obemärkt. Anthony Read går kanske inte på djupet i någon sorts dickensk skildring av barnens misär, men han balanserar det på ett äkta sätt mot själva detektivhistorien.

Berättelsen tar sin utgångspunkt i ett bevakningsuppdrag som Holmes har gett Pojkarna på Baker Street. Det är, enligt Holmes, av stor nationell betydelse att de bevakar vartenda steg den mystiske amerikanen tar. Även Holmes deltar i bevakningen, men plötsligt är mästerdetektiven försvunnen. Alla spår tar slut vid en omsorgsfullt igenbommad dörr.

Förutom Sherlock Holmes möter vi även dr Watson, kommissarie Lestrade, professor Moriarty och andra bekanta från Holmes-historierna, men de förekommer alla ganska sparsamt. Fokus blir istället på barnens agerande, som känns riktigt trovärdigt. Det är fartfyllt och spännande och själva detektivhistorien är klurig så att det räcker. Slutet är möjligen lite för hastigt avklarat, det känns upplagt för ännu mer action och allt går lite för lätt.

Tidsfärgen i boken är fint fångad med droskor, dimma, ånglok och dynamitattentat. Lite tveksam är jag till den snabbgående automobilen som susar fram mot slottet Windsor. Det var fortfarande på den tiden svårt att komma upp i över 30 km/h med de allra nyaste bilarna och då är det frågan om inte häst och vagn hade gått snabbare att förflytta sig med. Men det är bara en petitess i sammanhanget. Och ska man hänga upp sig på petitesser så kan man överhuvudtaget fundera på hur Wiggins kan ha bevarat sin ungdom från Conan Doyles omnämnanden av honom i berättelser som utspelar sig på 1880-talet, men låt oss se detta som författarens frihet. Det är inget som stör någon annan läsare än en inbiten sherlockian.

Boken bygger på manuset till en av tv-historierna, men har omarbetats grundligt så att endast stommen känns igen. Man får i alla fall aldrig någon känsla av att det är ett tv-manus som omvandlats till bok – det är tvärtom en berättelse som står på helt egna ben i bokform. Lustigt nog gav BBC 1983 själva ut en bok som byggde på tv-serien, fast då skriven av Brian Hall.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok i serien, ”Pojkarna på Baker Street: Fallet med den olyckliga tankeläsaren”, som kommer ut hösten 2008.

Mustaschstrejk på Hotell Rydberg

Vid 1900-talets början duggade strejker och demonstrationer tätt i Stockholm. Arbetarrörelsen växte och rösträttsfrågan var het. Men alla strejker var inte av det omvälvande, samhällsomstörtande slaget.

Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs Torg var ett av Stockholms mest kända etablissemang och dess matsal och bar frekventerades i synnerhet av stadens journalister och författare, såsom Hjalmar Söderberg, Albert Engström, Emil Norlander och Hasse Z. Hotellet hade öppnats 1857 och drivits under flera framgångsrika ledningar; några år tidigare hade Stockholms längsta bardisk invigts, vid vilken man kunde beställa etthundra olika amerikanska drycker för 75 öre/styck. Och det var ännu tio år kvar till att hotellet skulle komma att rivas – på tomten ligger idag Dansmuseet.

Strejken på Hotel Rydberg 1904 hade sin grund i att hotellrestaurangens hovmästare herr Sundgren ett drygt år tidigare besökt Petersburg och där sett hur kyparna på de främsta restaurangerna var helt slätrakade. Han fick klart för sig att det är så det ser ut överallt på kontinenten. Minsann, detta skulle införas även hemma i hans egen matsal.

Den som har betraktat ett gruppfoto från sekelskiftet vet att majoriteten av alla män bar mustasch, så herr Sundgrens beslut var inte omtyckt. I ett helt år härdade uppassarna ut, berövade sina främsta prydnader. Men till slut, under hösten 1904, började några upproriska mustascher åter att spira på kyparnas överläppar. Källarmästare Berglund blev förgrymmad och befallde att vartenda skäggstrå skulle bort, annars kunde de opponerande söka sig efter andra etablissemang att tvinna sina mustascher på.

Den 30 man starka uppassareskaran satte hårt mot hårt. Och strejk var medlet. Den 7 november 1904 kl 14.30 lade kyparna sålunda plötsligt ned arbetet. Matsalen var visserligen inte särskilt välfylld vid tidpunkten, så det drabbade inte så många, men de gäster som ändå fanns där fick snällt vänta på att bli serverade sin Biff Rydberg (som var restaurangens egen uppfinning) eller vad de nu hade beställt.

Förhandlingarna mellan de stridande parterna blev hård och drog ut på tiden. Varken kyparna eller källarmästare Berglind ville vika en tum från sina åsikter. Någon medlare i frågan fanns inte. Till slut lyckades man dock få Berglind att upphäva mustaschförbudet.

Strejken fick till följd att hårbeprydnader nu kunde florera fritt – samt att ett antal biffar ute i köket hunnit kallna. Hela strejkförloppet var över på tjugo minuter.

Varför just Svenska Panoptikon?

Svenska Panoptikon var ett vaxkabinett som låg på Kungsträdgårdsgatan 18 i Stockholm under åren 1889-1924 – på sin tid var det en av Stockholms främsta turistattraktioner. Det som förevisades i husets tre våningar och källare var inte bara porträttlika vaxfigurer, utan dessa var även inplacerade i sammanhang, ofta scener som beskrev aktuella händelser. Kabinettet var i sin helhet en blandning av folkbildning och kuriosa.

När nu namnet Svenska Panoptikon återerövras så är det i bloggens form. Folkbildning och kuriosa är fortfarande ledorden, om än just folkbildningsaspekten ska tas med en nypa salt. Bloggen speglar mina intressen och eftersom dessa stundom är milt sagt smala så kommer jag inte heller att skriva om eller debattera de stora breda ämnena för dagen. Bered dig istället på ytterst subjektiva nedslag i historien (främst Stockholm vid sekelskiftet), litteraturen (en del Sherlock Holmes kan det bli) och nöjesvärlden (i synnerhet äldre, lättsam underhållning). Gärna sådan kunskap som håller på att försvinna ur det allmänna medvetandet. Och banne mig om inte detta kan tolkas som lite folkbildande ändå.