Att tänka på vid gaturenhållning i Stockholm 1897

Stockholm rankas numera miljömässigt sett som Europas tredje bästa stad. 150 renhållningsarbetare ser till att hålla staden snygg och fri från skräp. Vid sekelskiftet var ansvarsfördelningen annorlunda och byggde mer på enskilda fastighetsägares insatser. Men genom att lägga ut renhållningen på entreprenad lades grunden till det som blev en av Europas renaste huvudstäder.

Sålunda. År 1897. Följande bör man vara medveten om såsom fastighetsägare i Stockholm. Förutom portgång, innergård, trottoar, rännsten och avloppstrumma i anslutning till huset är man även skyldig att hålla rent på gatan som löper utmed fastigheten, ut till halva gatans bredd. Skulle huset ligga vid ett torg eller annan öppen plats ansvarar man för renhållningen 24 fot ut från fastigheten. Den yta som förbliver osopad när alla fastighetsägare har skött sitt, den ytan får staden ta hand om, under noggrant överinseende av direktören för renhållningsverket, F.G.F. Wallander.

Men om spårväg har dragits fram utanför fastigheten förändras ansvaret. Spårvägsbolagen ska i så fall sköta renhållningen mellan spåren, vilket bör uppskattas av fastighetsägarna som därmed slipper skotta upp det som spårvagnshästarna har lämnat efter sig. Skulle det dessutom vara draget dubbla spår i gatan så är spårvägsbolagen skyldiga att renhålla hela körbanan, om dess bredd understiger 7 meter, men annars området mellan spåren och 60 centimeter på vardera sida utanför desamma.

Sopmaskin1897 är stadens totala renhållningsansvar 822 000 kvadratmeter, vilket motsvarar två femtedelar av hela gaturenhållningsytan. Bilden till vänster visar en av stadens sopmaskiner.

Detta skulle förstås kunna bli väldigt rörigt, med otaliga ansvariga för varje gatuavsnitt. Och hur lätt är det inte att bara skyffla över lite av skräpet till andra halvan av gatans bredd? Men räddningen kom under 1880- och 1890-talet i form av renhållningsbolag – entreprenörer som åtog sig arbetet för hela gator och för detta fick betalt gemensamt av fastighetsägare, Stockholms stad och spårvägsbolagen. En sammanhållen renhållning som kom Stockhom till största nytta.

VägskrapaMot särskild betalning tog entreprenörerna sommartid även hand om extrainsatt uppsamling och bortförande av hästspillning från de mest trafikerade gatorna. Däremot var det stadens gatubyggnadsavdelning som under sommaren såg till att bevattna gatorna, samt ombesörjde skrapning av makadamiserade gator. Bilden ovan till höger visar en sådan vägskrapa. 

Vidare hade man vid slutet av seklet rensat bort alla sopupplag inom staden – alla sopor fraktades bort på järnväg, t ex från Östra renhållningsstationen (vid Ruddammsvägen), som följande bild visar. Notera att de hästdragna sopvagnarna är konstruerade så att innehållet lätt kan tippas ned i järnvägsvagnarna, som i sin tur åkte vidare ut till Lövsta sopstation.

Östra renhållningsstationen

Utmärkt källa till detta inlägg har följande bok varit: ”Stockholm. Sveriges hufvudstad skildrad med anledning af Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897 enligt beslut af Stockholms stadsfullmäktige” Andra delen. Utgivare: E. W. Dahlgren. Stockholm, 1897.

 

Agaton Sax och datamaskinen

Nils-Olof Franzén döpte en av sina huvudkaraktärer efter Gösta Ekman d.ä. – och skrev Sveriges första regelrätta datordeckare!

Året var 1955 och hälsingeflickan Hillevi Rombin blev Miss Universum, pinnglassen fick sitt definitiva genombrott under den varmaste sommaren i mannaminne och AB Plåtmanufaktur lanserade den första svenska ölburken. Borta i USA byggde man datamaskiner – dvs det som bara några år tidigare kallats elektronhjärnor – med hjälp av vakuumrör.

När Agaton Sax gjorde sin entré samma år, i Nils-Olof Franzéns bok ”Agaton Sax klipper till”, var det i en inte alltför genomteknikaliserad omvärld. Datamaskinerna utgjorde ingen del av vardagen. Endast i fantasin och science fiction-litteraturen fanns det maskiner som kunde utföra mänskliga tankeuppgifter.

StordatorMen datamaskinerna utvecklades snabbt, mycket tack vare uppfinnandet av transistorerna, och fick under 1960-talet spridning långt utanför USA. Det handlade dock om maskiner stora som hela rum. När begreppet ”minidator” lanserades i slutet av 1960-talet så beskrev det ett föremål som var stort som ett normalt kylskåp.

I den sjunde boken om Agaton Sax, ”Agaton Sax och bröderna Max” (1965), har även denne genialiske skurkjagare byggt sig en egen datamaskin:

”Där stod en blänkande ny maskin, en stor, imponerande apparat som fyllde upp hela garderoben, och som på framsidan såg ut närmast som det ytterligt komplicerade manöverbordet på två eller tre sammanlagda DC 8-or med en marschfart av 0,9 Mach vardera. Man såg oräkneliga små urtavlor med nålfina visare, komplicerade kugghjul, återkopplingar, tryckmätare, sinnrika transistorer, dynamokomponenter, reglage, felfinnare, kompressorer, revisorer etc. På en liten skylt upptill stod de båda orden TÄNKANDE AUGUST.”

Ur filmversionen av Agaton Sax och Byköpings gästabudÖverdetektivinspektör Josuah H Lispington stirrar ”nästan skräckslaget på detta teknikens outgrundliga mästerverk”. Agaton Sax säger: ”Detta är en datamaskin, som jag har byggt för mina särskilda ändamål. Ni vet väl vad en datamaskin är?” Varvid Lispington skruvar på sig.

Tänkande August är en datamaskin utan någon egen intelligens: ”Det gäller att tala om för maskinen en massa saker som man vet. Det gör jag genom att trycka på dessa knappar. Det kallas att mata maskinen med data, det är den så kallade datamatningen. Utan denna matning kan Tänkande August omöjligt tänka eller på annat sätt användas.” Med rätt inmatade data kan dock Tänkande August ge de mest detaljerade svar på nästintill omöjliga frågor.
Agaton Sax hade uppkallat sin datamaskin efter den f.d. ytterligt farlige ligachefen Tänkande August, numera omvänd och ofarlig, ”ett matematiskt-filosofiskt geni av första ordningen – därav namnet Tänkande August…” Vad är det Nils-Olof Franzén syftar på här? Jag frågade min gode vän Ted Bergman, som hittade fram till följande logiska utveckling av uttrycket:

Namnet August var i slutet av 1800-talet ett riktigt modenamn – 1875 var August det fjärde vanligaste pojknamnet. Under en lång tid därefter användes det även med betydelsen ”dumbom”, såsom när någon hittat på något olämpligt: ”Du är en riktig August!”

Skådespelaren Gösta Ekman d.ä. lär enligt egen utsago ha varit sprungen ur fyra släktled av musiker, där alla hette August i förnamn. Kanske ville han särskilja sig från sitt genetiska arv, så när han skrev en delvis självbiografisk roman 1928 så gav han den undertiteln ”Den tänkande August”.

Följande upplysning ur boken ”Bevingat” (Bonniers, 2000) är intressant: ”Senare kom den ’tänkande August’ att förknippas med underfundighet och ren intelligens, t ex i den samling tankenötter som Stockholms-företaget Swings sportdepå publicerade 1943 och sålde ett decennium framåt: Den tänkande August: Problem och intelligensuppgifter för den skarptänkte.”

Uttrycket ”en tänkande August” lever kvar. Speciellt inom sportens värld, där det beskriver en tystlåten men skicklig lagspelare, en tänkande spelmotor.

Åter till Agaton Sax. Tänkande August kan främst ses som en parodi på dåtidens datorer, såväl i kapacitet som utförande, och har mer med sf-litteraturens datorer att göra än med verkligheten.

Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären (originalutgåva, 1970)Men Agaton Sax stöter även på den äkta varan. I den tionde och näst sista boken, ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” (1970) [OBS! Här nedan avslöjas bokens upplösning], misstänks hjärnan bakom affären vara en viss Big Brother. I det nionde kapitlet får läsaren till slut möta denne Big Brother, beskriven med sedvanlig franzénsk exakthet:

”Inne i det stora, mörka källarrummet stod, mitt på det släta betonggolvet, en metalliskt glänsande maskin som var 8,7 meter lång, 1,7 meter bred och 2,3 meter hög. Detta monstrum tycktes växa i storlek och makt när Agaton Sax lät den kraftiga ficklampan spela över dess blänkande ytor, den gnistrande blanka metallen, de mångfärgade små glasfönstren, de otroligt komplicerade reglagen, kompressorerna, motstånden, transformatorerna m.m. m.m.”

Big Brother är datamaskinen – en riktig stordator – som har makt över alla andra datamaskiner och som nästlat sig in i datorstyrda penningöverföringar och bytt ut mottagarnas konton mot sitt eget. ”Detta är historiens första brott begånget av en datamaskin”, säger Agaton Sax. Inte heller denna datamaskin har dock någon egen intelligens, utan allt styrs av superskurken Chefen.

Nils-Olof Franzéns ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” från 1970 är förmodligen den första svenska datordeckaren. Det huvudsakliga brottet utförs med hjälp av en dator och själva tillvägagångssättet förebådar på ett kusligt sätt den moderna Internet-brottsligheten. Nils-Olof Franzén framstår i detta sammanhang som den fördigitala ålderns Jules Verne.