Förbrytarjakten i London

Följande notis stod att läsa i Smålandsposten den 1 februari 1909:

Förut har meddelats, att i London två personer häromdagen rånat en automobil på öppen gata och, när de eftersattes, bemägtigade sig en spårvagn för sin flykt. Jagten efter förbrytarna var en af de lifligaste och våldsammaste som på länge händt i London.

Då de kommit upp på spårvagnen, satte den ene revolvern för förarens hufvud och tvingade honom att hålla full fart. Den andre höll passagerarna i schack och nedsköt tre, som sökte kasta sig öfver honom. Vagnen rusade i ursinnig fart genom de mest trafikerade gator och höll flere gånger på att urspåra i svängarna. Flere passagerare vågade ett språng af och bröto ben och armar hellre än att fortsätta den hemska färden.

Förbrytarjakten i London 23 januari 1909

Ett par poliskonstaplar, som hade hoppat upp i automobilen vid kampen om penningpåsarna, förföljde rånarna till spårvagnen, och, när de ej hunno med den, togo de den nästkommande, som började jagten i lika ursinnig fart som de flyendes. Den förföljande vagnen skulle egentligen inte alls samma väg som de flyende, men passagerarna fingo foga sig i att följa med på den oväntade kappkörningen. Ett par automobiler försökte också följa men kunde inte komma fram genom trafikvimlet. Förbrytarna öfveröste alla förföljarna med ett regn af kulor, och genom rutorna på den jagande spårvagnen, som kommit ganska nära den flyende, susade kulorna in, sårande tretton af passagerarna.

Slutligen hoppade revolvermännen af, och jagten fortsattes öfver sumpmarkerna i Tottenhams nordliga del.

Till slut deltogo öfver 200 poliskonstaplar och många hundra civila i den spännande jagten, som för de täflingslystna unga Londonborna säkerligen inte hade så litet af nöje. På sumpmarken var en arbetsstyrka på 900 man sysselsatt. Den deltog också i förföljandet. En af dem lyckades få tag på en af röfvarna och kasta omkull honom. Men kamraten sköt den angripande en kula genom hufvudet, och så gick det vidare. Ett par gånger passerades arbetsvagnar. Som de flyende ej vågade riskera tid med att bemägtiga sig någon af dem, nedsköto de hästarna. På afstånd sågo de gatorna och gränderna, som mynnade ut till sumpmarken, fyllas af folk och möjligheterna att undkomma bli allt mindre.

Till slut stupade den ene banditen som ett hetsadt djur. Han orkade inte mer, men krafterna räckte dock till att sätta en sista patron i revolvern och skjuta sig en kula för tinningen, hellre än att bli tagen. Han var död, då den bäste löparen bland de hundratals förföljande, en ung man, som under kapplöpningen kastat af sig det mesta af kläderna, hann fram, ett tiotal meter framför nummer 2.

Den andre banditen lyckades släpa sig ännu ett stycke. Då tumlade också han omkull och sköt sig. – Men själfmordsförsöket misslyckades. Han lefver ännu – för att kanske bli hängd.

Händelsen har gått till historien som The Tottenham Outrage eller The Walthamstow Tram Chase.

Expedition till Solna – Del 2: Ryssmuren

Jag läste nyligen Bo Anckers roliga och intressanta bok ”Mormors porter: Stockholmsminnen från 20-talet” (1965) som innehåller en rad episoder från hans barndomsår. Bland annat hittade jag de här uppgifterna:

”På den tiden gjorde Solnaskogen faktiskt ännu skäl för sitt namn. Där ute i trakten kring ‘Ryssgraven’ vid Norrbacka fanns en stor stenmur. Den saknade helt ingång utifrån. Det går bra att övertyga sig om den saken än i dag. … Den ofullbordade fästningsmuren ute i Solnaskogen var en kvarstående del av ett fort från Karl XIV Johans dagar, som aldrig blev färdigbyggt. … Det fanns en glugg i muren på ett ställe, men den var igenmurad…” 

Det här tyckte jag lät spännande. Tänk om det fortfarande finns kvar rester av den här muren! Mitt inne i Solna, utan att man tänker på det. Själva Solnaskogen är till största delen borta och det krävs lite fantasi för att föreställa sig att det för 150 år sedan förutom träd, träd, träd, endast fanns några spridda hus här ute, bara några hundra meter från Vasastan. Det var först under andra halvan av 1800-talet som Solna började befolkas, speciellt när bostadsbristen i det växande Stockholm fick människor att söka sig utanför tullarna. 

Jakten på stenmuren började. Jag provade att googla. Hittade inte minsta lilla sten på nätet. Nåja, det finns andra källor. Om det är några som har koll på sina omgivningar så är det hembygdsföreningarna. De värnar om kulturarvet i sin geografiska närhet, ned till minsta detalj. Så även Solna Hembygdsförening, där jag fick god hjälp med ytterligare läsning om muren och dessutom karthjälp att hitta fram till den. Muren finns nämligen utmärkt hos Eniro. Om man går in på deras karttjänst och söker på ”ryssmuren solna” så får man träff direkt – och en liten röd märknål placerar sig strax ovanför Essingeleden, inne på Karolinska Institutets område. När jag zoomar in och sedan klickar på Flygfoto uppe i bildens högra hörn så kan jag verkligen se att det fortfarande finns något murliknande i det lilla skogspartiet.

En bit av en karta över Karolinska Institutet

På Karolinska Institutets egen områdeskarta finns den också tydligt inritad, föredömligt nästan sten för sten. Via Riksantikvarieämbetets ypperliga tjänst Fornsök (sök i fritextfönstret på ”Solna 57:1”) fick jag ytterligare värdefull information. 

Förutsättningarna var alltså goda för en intressant expedition. Karta och kunskap hade jag. Och viktigast av allt – sällskap på upptäcktsfärden, i form av Elin som var minst lika fascinerad av den mytomspunna muren som jag. Expeditioner av den här omfattningen bör ej företagas på egen hand.

Expeditionen startade på Odenplan och fortsatte med buss 70 till Karolinska Institutet. Det tog sex minuter. Kanske inte en resa av livingstoneska mått, men det får man ha överseende med när en vit fläck på den personliga jordgloben ska kartläggas.

Jag hade inte förväntat mig mycket till mur så jag blev glatt förvånad över den här synen som väntade oss vid parkeringsplatsen mellan Karolinska Institutets hus 95:18 och 95:19.

Ryssmuren

Nu fattar jag vad Bo Ancker menar med fästningsmur! Det här var rejäla doningar. Det sägs att muren ursprungligen byggdes av ryska krigsfångar på Karl XII:s tid för att fungera som en del av Stockholms försvar. Fästningen går även under namnet Ryssvallen, Ryska vallarna och Ryssberget – ingen ska missa att det har med ryssar att göra. Hundra år senare, när Karl XIV Johan var kung, förbättrades fästningen med hjälp av soldater från Upplands och Södermanlands regemente, tills dess att statskassan sinade och hela arbetet avbröts 1832.

Efter lite letande hittade vi den igenmurade gluggen i muren som Bo Ancker nämner i sina barndomsminnen. Det är spännande att vandra omkring i den gamla halvfärdiga fästningen och tänka sig in i hur det kan ha sett ut en gång i tiden. Träden står rätt tätt här – den gamla Solnaskogen lever kvar i sitt lilla reservat på denna kulle mellan Essingeleden och Karolinska Institutets många byggnader.

Nedrasad del av Ryssmuren

Det som idag återstår av fästningen är en cirkelrund, ganska hög jordvall – och förstås en bit av den två meter tjocka muren, delvis nedrasad. Om det försvunnit något mer av muren med åren är svårt att säga. Men det som finns kvar är i alla fall tillräckligt för att sätta igång fantasin.

Expeditionen slutförd.

Tack till Nina V i Solna Hembygdsförening som ledde mig till muren och försåg mig med värdefull läsning! Och tack till Elin för gott upptäckarsällskap!

Expedition till Solna – Del 1: Norra begravningsplatsen

Carl Barcklinds gravDet finns få platser där svensk underhållningshistoria känns så levande som på Norra begravningsplatsen i Solna. Personer som annars bara flyktar förbi som namn eller fotografier i min bokhylla får på kyrkogården en länk till nutiden. Jag står vid Calle Barcklinds grav och inser för första gången att det faktiskt existerade en riktig människa bakom namnet, han är inte bara en kortfattad nöjeshistorisk personbiografi i ett skådespelarlexikon. Lite absurt att operettcharmören Barcklind (vars paradroll var greve Danilo i Den glada änkan) och alla de andra för länge sedan bortgångna känns så levande just på denna plats, men känslan är oerhört påtaglig.

Norra begravningsplatsen invigdes 1827 och växte framför allt under 1860- och 1870-talen till att idag ha en yta på 62 hektar. Det är vackert, tankeväckande, fascinerande – och uppe bland mausoleerna på Lindhagens kulle nästan lite kusligt. Att vandra omkring här är som att promenera genom de senaste 150 årens historia. Nobel, Strindberg, Kreuger… Man kan vandra på måfå eller, vilket jag gjorde, använda sig av Göran Åstrands utmärkta guidebok ”Känt och okänt på Stockholms kyrkogårdar”. Och letar man efter någon särskild grav kan man i förväg slå upp den på Stockholms stads hemsida: http://hittagraven.stockholm.se – denna sida finns även som mobiltjänst så att man lätt kan hitta numret på en grav även när man befinner sig på själva kyrkogården. Alla gravar är utmärkta med nummerskyltar.

Många av de stora giganterna i den svenska nöjeshistorien har här funnit sin sista viloplats. Vid foten av Lindhagens kulle ligger Gösta Ekman d.ä. och Hasse Ekman under en lyrspelande gestalt av Carl Milles. Bakom en knoppande buske kan man nätt och jämnt skymta reliefen av det tidiga 1900-talets store teaterkung i Stockholm, Albert Ranft. Inne på Judiska kyrkogården är alla gravstenar vända mot Jerusalem – under en av dem vilar stumfilmsepokens framstående regissör Mauritz Stiller.

Under denna lyrspelande gestalt av Carl Milles vilar Gösta Ekman d.ä. och Hasse EkmanTeaterkungen Albert Ranfts grav

 Mauritz Stillers gravSigge Wulffs grav

Det passerar lätt ett par timmar när jag besöker den ena graven efter den andra. Det är så många jag vill hälsa på hos, så många jag vill visa vördnad och tacksamhet inför. För mig är sekelskiftet och decennierna däromkring en så oerhört intressant period. Tiden innan stumfilmen tog över på biografer runtomkring i landet, tiden då de resande teatersällskapen härskade på landets kulturscener. Och under 1880- och 1890-talet i Stockholm var det dessutom varietéernas tid. I utkanten av Norra begravningsplatsen hittar man den främste bland varietéartister, sångaren Sigge Wulff, som mycket tragiskt gick bort redan vid 22 års ålder. Han hette egentligen Bror Sigfrid Lindgren, men på gravstenen är det hans artistnamn som står att läsa, något som förmodligen inte tillhör vanligheterna när det gäller gravstensinskriptioner.

Emil Bergendorffs familjegrav

Teaterhistorien består inte bara av kända skådespelare. Det är även de okända aktörernas historia. Emil Bergendorff (1864-1921) har få personer idag hört talas om. Hans son Stig blev rikskänd genom Casino-revyerna, men själv var han en dekorationsmålare som vid 38 års ålder sadlade om till skådespelare inom revygenren, huvudsakligen i resande teatersällskap, och även gjorde några biroller inom stumfilmen. Han fick mestadels god kritik och var en duktig sångare – som sådan var han förresten den förste som framförde en av Fridas visor på scen. Jag har ägnat några års hobbyforskning åt att kartlägga Emil Bergendorffs liv. Jag har försökt ta reda på hur livet tedde sig för en skådespelare som inte tillhörde de främsta. Allt kommer jag förstås inte att få veta, men det är förvånansvärt hur mycket man ändå kan finna genom att leta i arkiven. Nu har jag i alla fall äntligen besökt hans grav. För mig var Emil Bergendorff i allra högsta grad levande redan innan jag begav mig till Norra begravningsplatsen – några års forskande kan lätt leda till sådant. Men det var ändå skönt att få handgripliga bevis på att han verkligen funnits.