Förbrytarjakten i London

Följande notis stod att läsa i Smålandsposten den 1 februari 1909:

Förut har meddelats, att i London två personer häromdagen rånat en automobil på öppen gata och, när de eftersattes, bemägtigade sig en spårvagn för sin flykt. Jagten efter förbrytarna var en af de lifligaste och våldsammaste som på länge händt i London.

Då de kommit upp på spårvagnen, satte den ene revolvern för förarens hufvud och tvingade honom att hålla full fart. Den andre höll passagerarna i schack och nedsköt tre, som sökte kasta sig öfver honom. Vagnen rusade i ursinnig fart genom de mest trafikerade gator och höll flere gånger på att urspåra i svängarna. Flere passagerare vågade ett språng af och bröto ben och armar hellre än att fortsätta den hemska färden.

Förbrytarjakten i London 23 januari 1909

Ett par poliskonstaplar, som hade hoppat upp i automobilen vid kampen om penningpåsarna, förföljde rånarna till spårvagnen, och, när de ej hunno med den, togo de den nästkommande, som började jagten i lika ursinnig fart som de flyendes. Den förföljande vagnen skulle egentligen inte alls samma väg som de flyende, men passagerarna fingo foga sig i att följa med på den oväntade kappkörningen. Ett par automobiler försökte också följa men kunde inte komma fram genom trafikvimlet. Förbrytarna öfveröste alla förföljarna med ett regn af kulor, och genom rutorna på den jagande spårvagnen, som kommit ganska nära den flyende, susade kulorna in, sårande tretton af passagerarna.

Slutligen hoppade revolvermännen af, och jagten fortsattes öfver sumpmarkerna i Tottenhams nordliga del.

Till slut deltogo öfver 200 poliskonstaplar och många hundra civila i den spännande jagten, som för de täflingslystna unga Londonborna säkerligen inte hade så litet af nöje. På sumpmarken var en arbetsstyrka på 900 man sysselsatt. Den deltog också i förföljandet. En af dem lyckades få tag på en af röfvarna och kasta omkull honom. Men kamraten sköt den angripande en kula genom hufvudet, och så gick det vidare. Ett par gånger passerades arbetsvagnar. Som de flyende ej vågade riskera tid med att bemägtiga sig någon af dem, nedsköto de hästarna. På afstånd sågo de gatorna och gränderna, som mynnade ut till sumpmarken, fyllas af folk och möjligheterna att undkomma bli allt mindre.

Till slut stupade den ene banditen som ett hetsadt djur. Han orkade inte mer, men krafterna räckte dock till att sätta en sista patron i revolvern och skjuta sig en kula för tinningen, hellre än att bli tagen. Han var död, då den bäste löparen bland de hundratals förföljande, en ung man, som under kapplöpningen kastat af sig det mesta af kläderna, hann fram, ett tiotal meter framför nummer 2.

Den andre banditen lyckades släpa sig ännu ett stycke. Då tumlade också han omkull och sköt sig. – Men själfmordsförsöket misslyckades. Han lefver ännu – för att kanske bli hängd.

Händelsen har gått till historien som The Tottenham Outrage eller The Walthamstow Tram Chase.

The URI to TrackBack this entry is: https://svenskapanoptikon.wordpress.com/2008/06/29/forbrytarjakten-i-london/trackback/

RSS feed for comments on this post.

3 kommentarerLämna en kommentar

  1. Jag älskar den lakoniska avslutningen.

    Brukar för övrigt underhålla mig med att söka The old baileys online arkiv över 16-1800tals rättegångar. Obskyra sökord kan ge ganska märkliga resultat. Jag gillar f ö det här äldre mer naiva fiktionaliserande berättarmodellen vad gäller nyheter. Hur skulle väl det låta idag?

  2. När jag hittade den här notisen så kände jag att jag absolut ville återge den på bloggen. Efter lite googlande insåg jag att det i själva verket är en ganska berömd händelse – förmodligen den mest kända i Tottenhams historia. Men hade jag återberättat den med egna ord – om bolsjeviker och anarkister och allt annat man kan läsa på de länkade sidorna – nu hundra år senare, så hade jag förlorat hela den dramatisering som finns i den sekelgamla svenska notisen. Det är oftast därför som jag föredrar att läsa samtida skildringar av händelser snarare än att läsa nutida historiska tillbakablickar och sammanfattningar. Om det fanns något man inte drog sig för att skildra i tidningarna i början på 1900-talet så var det brott, våld och död. Ofta på ett väldigt detaljerat sätt, man väjde inte för något. En av de vanligaste notistyperna från den tiden är redogörelser för alla självmord som skett i trakten eller på riksplanet – inklusive namn, yrke och förmodad anledning till självmordet. Lite speciellt att läsa nuförtiden när självmord är totalt tabubelagt i tidningarna.

  3. Men så underbar berättelse. Jag kunde inte låta bli att skratta. Brott har väl alltid dragit till sig läsare. Men jag skulle ha velat vara där. Nu fick jag vara där genom att vara här. Allt gott A-M


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: