Jag är en sucker för återföreningar i fiktionen

200px-lost_horizon_poster_1936Ett av mina starkaste tv-minnen från ungefär tioårsåldern är när jag såg filmen Lost Horizon från 1937. Frank Capra hade regisserat historien som byggde på James Hiltons bästsäljande roman. Ett flygplan kraschlandar i snön i de tibetanska bergen och de överlevande hamnar i landet Shangri-La, där allmän lycka råder och ingen åldras så länge man stannar kvar i den evigt gröna paradisdalen. Till slut är det dock några personer som ändå bestämmer sig för att ge sig av därifrån, med allvarliga följder. Sorgeliga saker hända. Och det kan jag väl klara av. Men när en av männen på flykt från Shangri-La senare ångrar sig och vill hitta åter till lyckolandet, och till slut finner vägen tillbaka, ja då grät jag floder. Och jag fixar fortfarande inte – i vuxen ålder – att hålla ögonen torra vid lyckliga återföreningar.

I slutet på 90-talet köpte jag Jakob Hellmans skiva … och stora havet, försedd med sju extraspår. Jag gillade Hellmans låtar redan när de kom, men jag hade aldrig kommit mig för att köpa skivan. Bland de tillagda extralåtarna fanns två av Evert Taube. Dels allsångsklassikern ”Fritiof och Carmencita”, dels en som jag inte hade hört tidigare: ”Tango i Nizza”.

Nu var det kört igen.

250px-evert_taube_frc3a5n_nothc3a4fte_1942”Fritiof och Carmencita” tillhör den mest kända svenska sångskatten. Den är så ofta sjungen att orden flyter ihop och automatiskt sjunger man bara en lång rad stavelser. Sam-bo-rom-bon-en-li-ten-by-för-u-tan-ga-ta den-ligg-er-in-te-långt-från-ri-o-de-la-pla-ta. Vi vet förstås vad den handlar om, men vi tänker kanske inte på det. Det är en vacker historia om obesvarad kärlek. Fritiof Andersson som kommer ridande på Pampas och träffar Carmencita, hon som tackar nej till Fritiofs frieri, hon som inte vill sträcka sig längre än till att dansa tango och hon som snart ska gifta sig med en man som har tjugotusen kor.

Där slutar historien. Trodde jag. Men så hörde jag Jakob Hellmans fantastiskt nyansrika tolkning av ”Tango i Nizza”. Evert Taubes text börjar så här:

Säj minns ni mej ännu, don Fritiof Andersson,
det var länge sen vi fick en dans vi två.
Men jag är Carmencita ifrån Samborobon,
där vi möttes nittonhundratrettiotvå.

Wow, det finns en fortsättning! De möts igen! Åh, jag är en sucker för återföreningar! Speciellt om de är lyckliga. Nu ska vi se hur det går.

En tangokväll på Pampas en afton i april,
ja, ni stal en kyss och sen fick ni en korg! –
Jag var grym, ni blev ledsen, men så går det ju till,
ja och så for ni hem igen till Göteborg –

Det visar sig att Carmencita har flugit från Paris för att på något vis hitta Fritiof. Och Fritiof blir förstås lycklig – Carmencita var hans enda kärlek (säger han i alla fall). Men hur var det med den där friarn med miljoner då? Han som hade tjugotusen kor. Carmencita svarar: ”Var nu inte elak, det var bara skämt och jag var bara sjutton år.” Va? Hade hon bara skämtat? Och så hade hon gråtit i fjorton dagar efter att Fritiof hade ridit iväg. Hopplösa tonåring, varför kunde hon inte klämt ur sig något till den kärlekskranke Fritiof med han fortfarande var kvar? De kunde ju ha fått varandra där och då. Och Fritiof som har längtat tillbaka till Pampas för att någon gång återse henne som han fortfarande håller så kär. Men han behöver inte längre fara till Pampas, han kan stanna i Nizza, för nu har ju Carmencita kommit dit – för att till slut tacka ja till Fritiofs gamla frieri. Hon säger så blödande vackert: ”Fritiof, allt det du längtar, det bär jag med mej här, mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark!”

När jag hörde den här sången första gången sprängdes fiktionens ramar. Som genom ett trollslag växte ”Fritiof och Carmencita” från en sångtext till att bli början på en riktig historia. Jag kommer ofta på mig själv med att gå och nynna på ”Tango i Nizza” och varje gång förnimmer jag en vacker känsla och blir varm och lite melankolisk inombords. Det kanske handlar om att jag under så många år verkligen trodde att Fritiofs kärlek var obesvarad – och så plötsligt blev jag varse deras lyckliga återförening. Ingen annan Taube-låt får mig att må så bra som just denna sång, och det vete sjutton om jag kan komma på någon låt över huvud taget som ger mig samma känsla. Som sagt, jag är en sucker för återföreningar i fiktionen.

Jag kollade på YouTube om jag kunde hitta ”Tango i Nizza” där. Jakob Hellmans version hittade jag inte, men däremot en med The Real Group. Jag gillar i och för sig den gruppen – de är oerhört skickliga – men Jakob Hellmans tolkning är hästlängder bättre. När The Real Group sjunger sången blir det för mycket virtuos teknik och jag glömmer bort att lyssna till texten. Antagligen finns den även inspelad med Taube själv, men den har jag inte hört.

(Jag ber om ursäkt om jag har överskridit några begränsningar i rätten att återge citat ur sångtexter här ovan och rättar självklart till det om det påpekas. Enligt uppgifter på Jakob Hellmans skiva är låtens rättighetsinnehavare E. Taube/Körlings Förlag AB.)

Annonser