Jag är en sucker för återföreningar i fiktionen

200px-lost_horizon_poster_1936Ett av mina starkaste tv-minnen från ungefär tioårsåldern är när jag såg filmen Lost Horizon från 1937. Frank Capra hade regisserat historien som byggde på James Hiltons bästsäljande roman. Ett flygplan kraschlandar i snön i de tibetanska bergen och de överlevande hamnar i landet Shangri-La, där allmän lycka råder och ingen åldras så länge man stannar kvar i den evigt gröna paradisdalen. Till slut är det dock några personer som ändå bestämmer sig för att ge sig av därifrån, med allvarliga följder. Sorgeliga saker hända. Och det kan jag väl klara av. Men när en av männen på flykt från Shangri-La senare ångrar sig och vill hitta åter till lyckolandet, och till slut finner vägen tillbaka, ja då grät jag floder. Och jag fixar fortfarande inte – i vuxen ålder – att hålla ögonen torra vid lyckliga återföreningar.

I slutet på 90-talet köpte jag Jakob Hellmans skiva … och stora havet, försedd med sju extraspår. Jag gillade Hellmans låtar redan när de kom, men jag hade aldrig kommit mig för att köpa skivan. Bland de tillagda extralåtarna fanns två av Evert Taube. Dels allsångsklassikern ”Fritiof och Carmencita”, dels en som jag inte hade hört tidigare: ”Tango i Nizza”.

Nu var det kört igen.

250px-evert_taube_frc3a5n_nothc3a4fte_1942”Fritiof och Carmencita” tillhör den mest kända svenska sångskatten. Den är så ofta sjungen att orden flyter ihop och automatiskt sjunger man bara en lång rad stavelser. Sam-bo-rom-bon-en-li-ten-by-för-u-tan-ga-ta den-ligg-er-in-te-långt-från-ri-o-de-la-pla-ta. Vi vet förstås vad den handlar om, men vi tänker kanske inte på det. Det är en vacker historia om obesvarad kärlek. Fritiof Andersson som kommer ridande på Pampas och träffar Carmencita, hon som tackar nej till Fritiofs frieri, hon som inte vill sträcka sig längre än till att dansa tango och hon som snart ska gifta sig med en man som har tjugotusen kor.

Där slutar historien. Trodde jag. Men så hörde jag Jakob Hellmans fantastiskt nyansrika tolkning av ”Tango i Nizza”. Evert Taubes text börjar så här:

Säj minns ni mej ännu, don Fritiof Andersson,
det var länge sen vi fick en dans vi två.
Men jag är Carmencita ifrån Samborobon,
där vi möttes nittonhundratrettiotvå.

Wow, det finns en fortsättning! De möts igen! Åh, jag är en sucker för återföreningar! Speciellt om de är lyckliga. Nu ska vi se hur det går.

En tangokväll på Pampas en afton i april,
ja, ni stal en kyss och sen fick ni en korg! –
Jag var grym, ni blev ledsen, men så går det ju till,
ja och så for ni hem igen till Göteborg –

Det visar sig att Carmencita har flugit från Paris för att på något vis hitta Fritiof. Och Fritiof blir förstås lycklig – Carmencita var hans enda kärlek (säger han i alla fall). Men hur var det med den där friarn med miljoner då? Han som hade tjugotusen kor. Carmencita svarar: ”Var nu inte elak, det var bara skämt och jag var bara sjutton år.” Va? Hade hon bara skämtat? Och så hade hon gråtit i fjorton dagar efter att Fritiof hade ridit iväg. Hopplösa tonåring, varför kunde hon inte klämt ur sig något till den kärlekskranke Fritiof med han fortfarande var kvar? De kunde ju ha fått varandra där och då. Och Fritiof som har längtat tillbaka till Pampas för att någon gång återse henne som han fortfarande håller så kär. Men han behöver inte längre fara till Pampas, han kan stanna i Nizza, för nu har ju Carmencita kommit dit – för att till slut tacka ja till Fritiofs gamla frieri. Hon säger så blödande vackert: ”Fritiof, allt det du längtar, det bär jag med mej här, mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark!”

När jag hörde den här sången första gången sprängdes fiktionens ramar. Som genom ett trollslag växte ”Fritiof och Carmencita” från en sångtext till att bli början på en riktig historia. Jag kommer ofta på mig själv med att gå och nynna på ”Tango i Nizza” och varje gång förnimmer jag en vacker känsla och blir varm och lite melankolisk inombords. Det kanske handlar om att jag under så många år verkligen trodde att Fritiofs kärlek var obesvarad – och så plötsligt blev jag varse deras lyckliga återförening. Ingen annan Taube-låt får mig att må så bra som just denna sång, och det vete sjutton om jag kan komma på någon låt över huvud taget som ger mig samma känsla. Som sagt, jag är en sucker för återföreningar i fiktionen.

Jag kollade på YouTube om jag kunde hitta ”Tango i Nizza” där. Jakob Hellmans version hittade jag inte, men däremot en med The Real Group. Jag gillar i och för sig den gruppen – de är oerhört skickliga – men Jakob Hellmans tolkning är hästlängder bättre. När The Real Group sjunger sången blir det för mycket virtuos teknik och jag glömmer bort att lyssna till texten. Antagligen finns den även inspelad med Taube själv, men den har jag inte hört.

(Jag ber om ursäkt om jag har överskridit några begränsningar i rätten att återge citat ur sångtexter här ovan och rättar självklart till det om det påpekas. Enligt uppgifter på Jakob Hellmans skiva är låtens rättighetsinnehavare E. Taube/Körlings Förlag AB.)

The URI to TrackBack this entry is: https://svenskapanoptikon.wordpress.com/2009/01/18/jag-ar-en-sucker-for-aterforeningar-i-fiktionen/trackback/

RSS feed for comments on this post.

17 kommentarerLämna en kommentar

  1. Och låten är paradoxalt mycket bättre i Hellmans händer än vad den är i sin skapares. I Taubes version är den bara allmänt hurtig och nödrimmen känns än mer sökta än vad de är (häst Maron? Jotack!), men eftersom Jakob tar låten på allvar så funkar den plötsligt. Min grupp Post Festum hade den som intronummer under hela vår turné våren 2008.

  2. Trampe: Jättekul att höra! Du råkar inte ha någon inspelning av detta intronummer?

  3. Tyvärr inte. Men jag spelade piano och sjöng berättarens roll (”stjärnor och palmer…”), och de övriga fyra i gruppen spelade Fritiof, Carmencita och hennes föräldrar. Mycket uppskattad öppningslåt. Sången har för övrigt varit en av bröderna Trampes favoriter sen många år.

  4. Jag har aldrig uppfattat situationen i ”Fritiof & Carmencita” som att någondera kontrahenten är särskilt kär. Snarast är de båda mest lite pilska men den unga tjejen tycker det är roligt att retas med den kände Andersson. Hon har så mycket karlar svansande efter sig att det är mera värt för henne att ha nobbat Andersson än att få bonka honom.

  5. Martin: Intressant tanke. Det är kanske jag som nu när jag studerar ”Tango i Nizza” läser in för mycket i ”Fritiof & Carmencita”.

  6. Tango i Nizza med Taube själv finns på Spotify (skivan Evert Taubes bästa 1937-1965) och där finns även en version med Olle Adolphson.

  7. Micke: Olle Adolphson-versionen har jag nu på gång – ska bli intressant att lyssna på den. Tack för tipset!

  8. Hej – jag är Körlings Förlag – så du får göra detta! I all vänlighet Anne-Marie Körling

  9. Tack Anne-Marie! Jag är noggrann med såna här saker, men samtidigt vill jag ha möjlighet att kunna beskriva en sångtext så att den ändå blir begriplig.

  10. Jag minns att Sven-Bertil sjöng Tango i Nizza i showen på Kronprinsen (någongång i slutet av åttiotalet).

    Föreställningen spelades in (av Bengt Rosenvadhannuhette då nystartade tevebolag) och om inte minnet bedrar mig, köpte Svt programmet.

    Dessutom gjorde han samtidigt en skivinspelning tillsammans med Nestor Marconi, argentinsk bandoneonartist, som också var med i föreställningen…men om Tango i Nizza är med på skivan, vill jag låta vara osagt.

    Vill ivarjefall minnas att Sven-Bertil gjorde en betydligt bättre version än Evert.

    All musik i showen var transkiberad tillbaka till sina argentinska rötter, något som tyvärr gick rakt över huvudet på större delen av publiken.

    De begrep sig inte på den och ville bara att ”allt skulle låta som vanligt”.

  11. Jag var här och läste igen. A-M

  12. Du vet väl att även Rosa på bal har en uppföljare? Tango Rosa heter den:

    Se, god afton, tack för sist,
    fröken Rosa Rosenkvist,
    jag har hört att fröken blivit förlovad.
    Nej, herr Fritiof Andersson,
    jag har inte träffat nån,
    som jag tycker är tillräckligt begåvad.

    Det här paret är dock förståndigare och nöjer sig med att vara vänner och dansa tango ihop.

  13. Häftigt! Hade ingen aning om att även fröken Rosa fick ett vidare öde. Vore även kul att kolla igenom alla visor som finns om Fritiof Andersson och se om de hänger ihop på något sätt utöver själva huvudpersonen.

  14. Haller med, jag ar en otrolig sucker for aterforeningar….😉

  15. Till Martinr och Mattias; Självklart var Fritiof kär!? Vad är det för dummheter att tro nåt annat. Men det säger ju inte så mycket om Carmencita dock.. Hon var nog mera intresserad att som du så vackert uttrycker det ”Bonka” di andra ett tag först innan hon far efter Fritiof som fortfarande trånar. Som de flesta för de mesta.

  16. Reina Michelle Bluth

    Jag är en sucker för återföreningar i fiktionen | Svenska Panoptikon

  17. roulette tactics

    Jag är en sucker för återföreningar i fiktionen | Svenska Panoptikon


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: