I bloggskapartagen

Varför nöja sig med fyra bloggar när man så enkelt kan starta en femte? Nu har jag alldeles nyss dragit igång Sherlock Holmes på svenska scener. Där ska jag samla fakta om olika svenska teaterproduktioner kopplade till mästerdetektiven. Jag har en mängd fakta i mina pärmar, merparten sammanställda av Ted Bergman under fyrtio års forskande, men på senare år har jag även kunnat fylla i många av luckorna rörande uppsättningar på fasta teatrar och turnéer med resande teatersällskap. Till en början är bloggen ganska tom, men tanken är att jag ska fylla på i takt med att jag hittar nya uppgifter och sakta men säkert föra in all redan ihopsamlad information.

Med tanke på hur inaktiv jag har varit på Svenska Panoptikon det senaste året så är det intressant att detta och förra inlägget båda handlar om att jag startat nya bloggar…

Annonser

Ny blogg om en skådespelare från tidigt 1900-tal

Jag har i sju år forskat på min fritid om skådespelaren Emil Bergendorff (1864-1921). Det börjar närma sig en tidpunkt när jag kan samla ihop mitt material och göra en skrift av det hela. Men först behöver jag spalta upp all information jag har samlat på mig. För detta ändamål har jag nu skapat en blogg om Emil Bergendorff. Förutom Emil och hans familj kommer bloggen handla mycket om teater i Stockholm och landsorten under de två första decennierna på 1900-talet, samt om ett antal andra sekelskiftesbesläktade ämnen.

Published in: on 3 juli 2009 at 1:25  Comments (8)  
Tags: ,

Stockholms varietéer vid sekelskiftet – ojojoj vad jag blir glad!

Björn Ivarsson Lilieblad har skrivit en doktorsavhandling om Stockholms varietéer vid sekelskiftet – det gör mig så glittrande glad! Läste om det i Svenska Dagbladet igår.

Och nu har jag dessutom laddat ned hela avhandlingen som pdf.

Den kommande nattsömnen är förstörd. Mer än gärna!

Moulin Rouge på svenska

Baksidestext Moulin Rouge på svenska

Farväl till Gamla Stockholm

Den 3 oktober 1897 avslutades Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm. Några dagar senare, den 9 oktober, publicerade skämttidningen Nya Nisse en sång av signaturen ”Byro.” med titeln ”Farväl till ‘Gamla Stockholm'”. Texten var skriven på melodin Trubadurens dödssång (klicka här för noter). Jag vet tyvärr inte vem som döljer sig bakom signaturen Byro – jag har inte hittat den bland signaturerna i förteckningen Sveriges periodiska litteratur. Det är inte heller någon av de signaturer som revyförfattaren Emil Norlander använde – annars var han en av tidningens viktigaste medarbetare. Sången handlar förstås om rekonstruktionen av Gamla Stockholm och alla dess attraktioner – och på sitt sätt delges vi här författarens minnen från utställningen (något som Historiska museet efterlyst):

Jag sjunger dig, dig Utställningens perla,
från forntid flyttad in i nutids da’r!
Hos dig jag vandrat arla intill serla,
och uti strålglans städs du lefver qvar.
Omkring din ringmur tystnaden nu hvilar,
”Tre kronors” flöjel svängs af stormens ilar,
och nattens mörker vindbron höljes i…
Men minnens skara skymtar dig förbi.

När Rådhuskällarn vid ett torg man satte,
man viste nog, att folket hitåt drog;
på hela platsen, intill Koppar-Matte,
hvar afton var en enda friluftskrog,
och här, vid fulla muggar och traktering,
man såg på slagsmål och på enlevering,
spöslitning fick man känna ej, men si…
Men allt det der är nu förbi, förbi!

Ej heller snedt emot man mådde illa,
der Bacchi tempelhall rests av Lacave,
der xeres doftade, och manzanilla,
der inga ledsamheter visstes af,
der skälmskt man kunde artigheter hviska
till Carmen, bella Lola och Francisca
när ”Spanska drufvans” must de skänkte i…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Der bort i gränden Bellio bjöd på dito.
Man der de qvickaste i sta’n fick se:
der sutto vid ett ljufveligt ”passito”
Papirius, Jörgen, jag och fru René.
Hvar vän af sången styrde hit sin kosa,
”Santa Lucia” sjöng ragazza Rosa,
Wawrinskys ton till mandolin klang fri…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Bak träden låg Sanct Gertruds gillestuga
med öl och harpspel, violin och korf
och ”tänkespråk” för både mö och fruga,
och der bredvid såg’s smedjan, täckt med torf,
och våffelbruket, der som fröken Sjöman
ett kaffe bjöd som kunde lifva dö’ man;
mor Helfrid se’n slog fryntlig mjödet i…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Och loggian, der ner vid vikens vatten
med solens guld utöfver vågor blå,
der, sänkt i drömmar, ända in på natten
jag kunde sitta stilla i min vrå!
Der mellan punsch- och kaffebrickor rusta’
Annette och Greta, Lisa och Augusta,
hårfager, mörkögd, full af poesi…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Hur vänligt, Gamla Stockholm, till ditt sköte
du, i midsommarnattens clair-obscur,
slöt ordets riddare, som här stämt möte!
Hvad munterhet då rådde, sydländskt yr,
tills Eos pekade med rosenfinger
på Bonfadini, Pierre de Mey och Singer,
på Thomas Kóbor och Jules Claretie…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

På dina gator sågos potentater,
båd’ med och utan kungakronans glans;
och ”lustig” kallade man en teater,
der likväl sällan något lustigt fanns,
så Grandinson höll på att få dra vefven,
tills hjelpens ängel kom med ”Unga grefven”.
Nu Hilda Borgström ock gjort sin sortie…
Med Lustiga teatern är förbi.

O, sommarstad! I alla jordens länder
din like ej man någonsin har sett!
Ack, hit min tanke ofta återvänder,
der glädjens väna genier huldrikt lett.
I kalla dimmors dok dig sveper hösten,
snart faller snö på tinnar, torn och rösten,
i luften hörs flyttfågelskarans skri…
Med dig och med din fröjd är nu förbi.

Här följer några förklaringar för att lättare hänga med i beskrivningen av rekonstruktionen:
Tre kronor = namnet på Stockholms slott fram till branden 1697.
Rådhuskällarn = vinservering i Rådhuset vid Stortorget (se exteriören och interiören).
Koppar-Matte = bronsstatyn som var placerad överst på skampålen på Stortorget – egentligen hörde den inte riktigt till scenbilden eftersom den riktiga Kopparmatte var från 1648 – finns idag uppställd på Stockholms stadsmuseum.
Slagsmål = klockan tre varje dag arrangerades på Stortorget fejkade slagsmål mellan utklädda knektar.
Spanska Drufwan = i hörnhuset till höger om Köpmangatan vid Stortorget låg denna servering.
Xeres = franskt skrivsätt för sherry.
Manzanilla = sherrysort.
Bellio = stuckatören Antonio Bellio hade i ett av trappgavelhusen längs Smedjegatan sin ”Taverna degli artisti”, artisternas härbärge med ”drufwowin frå Italien att drickja”. Bellio hade även i verkligheten en ”Taverna degli artisti”, även kallad Bellios taverna, på Norrmalmstorg nr 4. Dit drogs många journalister och unga konstnärer.
Papirius = L. A. Ahlgren som skrev kåserier och litteraturkritik i Nya Dagligt Allehanda.
Jörgen = Georg Lundström (1838-1910), legendarisk tidningsman, kåsör och stockholmsprofil – gav ut sin egen frispråkiga tidning Figaro. Eftersom utställningen inte valt att annonsera i Figaro försökte Jörgen bojkotta den, dock utan märkbart resultat. En annons kom så småningom och det skrevs därefter mycket om utställningen i Figaro.
Fru René = Anna Branting (1855-1950), skribent i Stockholmstidningen vid den här tiden, gift med Hjalmar Branting.
Sanct Gertruds gillestuga = korsvirkeshus mitt emot slottet med matservering. Inredd med tunga ekbord och tänkespråk på takbjälkarna. Müncheneröl serverades och den ålderdomliga matsedeln omfattade bl a Suden Lax medh Galredh och Tydsk Keijserligh Frankfurter-Cröningzkorffw med Pepparroth.
Våffelbruket = värdshuset Gyllene Våfflan vid Stålsgränden, kopierat efter Kungsstugan i Örebro. Här bjöds våfflor och till det kunde man dricka mjöd eller honungsvin.
Smedjan = klensmedens hus med en riktig svinstia (med därtill hörande lukt) intill.
Loggian = Trumpetaregången som bars upp av kolonner i ena borggårdslängan av slottet.
Ordets riddare = Samtidigt med utställningen hölls den fjärde internationella journalistkongressen i Stockholm 25-28 juni 1897, omkring 400 personer deltog.
Eos = gryningens gudinna i grekisk mytologi – kongressen var främst inriktad på festligheter, och dessa fortsatte långt in på nätterna.
Bonfadini, Pierre de Mey, Singer, Thomas Kóbor och Jules Claretie = deltagare vid journalistkongressen (Romualdo Bonfadini, italiensk senator; Wilhelm Singer, österrikare och kongressens president; Jules Claretie, direktör för Théatre Francais och ledamot av den franska akademien).
Kungakronans glans = bl a Oscar II besökte Gamla Stockholm, men flera utländska kungligheter kom också på visit under utställningssommaren.
Lustig teater = Den Lusthige teater som låg längst österut i Gamla Stockholm. Regissören Emil Grandinson drev denna samt områdets andra teaterscen, Bollhusteatern. Teatern rymde 500-600 åskådare. På programmet stod blandade varieténummer.
Unga grefven = Knut Michelsens komedi som sattes upp av Rydbergska sällskapet på Den Lusthige teater i september 1897.
Hilda Borgström = svensk skådespelerska (1871-1953), kom med i Wilh. Rydbergs turnerande teatersällskap redan som 17-åring, var senare anställd i andra sällskap, men bör alltså ha varit åter hos Rydberg 1897. Inom svensk film blev hon ett välkänt namn.

Karta över utställningsområdet

Det kan vara på sin plats med en utförlig karta över området där Allmänna konst- och industriutställningen 1897 var belägen. Klicka på kartan för att se den i förstoring. Gamla Stockholm ligger längs strandlinjen norr om Skansen.

Utställningsområdet och dess grannar. Skansen ingick inte i själva utställningen.

Utställningsområdet och dess grannar. Ur tidskriften "Årets minnen" nr 1 1897.

Bland grannarna fanns:

* Galärvarvet, som dock hade avstått en del av sitt område åt utställningen samt putsat upp sina gamla båtskjul för att inte besökaren skulle mötas av en anskrämlig syn från Strandvägen.

* Bland Djurgårdsstadens småhus på norra sidan om Allmänna gränd hade åtskilliga försvunnit för att lämna plats åt Konsthallen och Maskinhallen.

* Restaurangen Hasselbacken och underhållningslokalerna Alhambra (huset som numera inrymmer Skansenbutiken), Novilla och Viktoriateatern.

* Skansen, som byggde sin bergbana inför utställningen för att på så sätt locka besökare direkt från utställningsområdet. På kartan får man en bra inblick i dåtida Skansens attraktioner i form av djur och ditflyttade gamla svenska hus.

Expedition till Solna – Del 1: Norra begravningsplatsen

Carl Barcklinds gravDet finns få platser där svensk underhållningshistoria känns så levande som på Norra begravningsplatsen i Solna. Personer som annars bara flyktar förbi som namn eller fotografier i min bokhylla får på kyrkogården en länk till nutiden. Jag står vid Calle Barcklinds grav och inser för första gången att det faktiskt existerade en riktig människa bakom namnet, han är inte bara en kortfattad nöjeshistorisk personbiografi i ett skådespelarlexikon. Lite absurt att operettcharmören Barcklind (vars paradroll var greve Danilo i Den glada änkan) och alla de andra för länge sedan bortgångna känns så levande just på denna plats, men känslan är oerhört påtaglig.

Norra begravningsplatsen invigdes 1827 och växte framför allt under 1860- och 1870-talen till att idag ha en yta på 62 hektar. Det är vackert, tankeväckande, fascinerande – och uppe bland mausoleerna på Lindhagens kulle nästan lite kusligt. Att vandra omkring här är som att promenera genom de senaste 150 årens historia. Nobel, Strindberg, Kreuger… Man kan vandra på måfå eller, vilket jag gjorde, använda sig av Göran Åstrands utmärkta guidebok ”Känt och okänt på Stockholms kyrkogårdar”. Och letar man efter någon särskild grav kan man i förväg slå upp den på Stockholms stads hemsida: http://hittagraven.stockholm.se – denna sida finns även som mobiltjänst så att man lätt kan hitta numret på en grav även när man befinner sig på själva kyrkogården. Alla gravar är utmärkta med nummerskyltar.

Många av de stora giganterna i den svenska nöjeshistorien har här funnit sin sista viloplats. Vid foten av Lindhagens kulle ligger Gösta Ekman d.ä. och Hasse Ekman under en lyrspelande gestalt av Carl Milles. Bakom en knoppande buske kan man nätt och jämnt skymta reliefen av det tidiga 1900-talets store teaterkung i Stockholm, Albert Ranft. Inne på Judiska kyrkogården är alla gravstenar vända mot Jerusalem – under en av dem vilar stumfilmsepokens framstående regissör Mauritz Stiller.

Under denna lyrspelande gestalt av Carl Milles vilar Gösta Ekman d.ä. och Hasse EkmanTeaterkungen Albert Ranfts grav

 Mauritz Stillers gravSigge Wulffs grav

Det passerar lätt ett par timmar när jag besöker den ena graven efter den andra. Det är så många jag vill hälsa på hos, så många jag vill visa vördnad och tacksamhet inför. För mig är sekelskiftet och decennierna däromkring en så oerhört intressant period. Tiden innan stumfilmen tog över på biografer runtomkring i landet, tiden då de resande teatersällskapen härskade på landets kulturscener. Och under 1880- och 1890-talet i Stockholm var det dessutom varietéernas tid. I utkanten av Norra begravningsplatsen hittar man den främste bland varietéartister, sångaren Sigge Wulff, som mycket tragiskt gick bort redan vid 22 års ålder. Han hette egentligen Bror Sigfrid Lindgren, men på gravstenen är det hans artistnamn som står att läsa, något som förmodligen inte tillhör vanligheterna när det gäller gravstensinskriptioner.

Emil Bergendorffs familjegrav

Teaterhistorien består inte bara av kända skådespelare. Det är även de okända aktörernas historia. Emil Bergendorff (1864-1921) har få personer idag hört talas om. Hans son Stig blev rikskänd genom Casino-revyerna, men själv var han en dekorationsmålare som vid 38 års ålder sadlade om till skådespelare inom revygenren, huvudsakligen i resande teatersällskap, och även gjorde några biroller inom stumfilmen. Han fick mestadels god kritik och var en duktig sångare – som sådan var han förresten den förste som framförde en av Fridas visor på scen. Jag har ägnat några års hobbyforskning åt att kartlägga Emil Bergendorffs liv. Jag har försökt ta reda på hur livet tedde sig för en skådespelare som inte tillhörde de främsta. Allt kommer jag förstås inte att få veta, men det är förvånansvärt hur mycket man ändå kan finna genom att leta i arkiven. Nu har jag i alla fall äntligen besökt hans grav. För mig var Emil Bergendorff i allra högsta grad levande redan innan jag begav mig till Norra begravningsplatsen – några års forskande kan lätt leda till sådant. Men det var ändå skönt att få handgripliga bevis på att han verkligen funnits.

Jan Malmsjö och idolerna

På tu man hand med filmidolerPå våren 1947 fick journalisten Carl-Erick Holm (”Crick Holm”) i uppdrag av Medéns förlag att porträttera ett drygt fyrtiotal svenska skådespelare. Resultatet kom ut på hösten samma år i form av boken ”På tu man hand med filmidoler”.

Så här lyder den inbjudande baksidestexten: ”Denna lilla intima bok fyller en lucka i svensk uppslagslitteratur om filmens populära artister. Författaren ger här upplysande och roliga fakta om de filmstjärnor, vilkas namn Ni otaliga gånger läst på de färgglada bioaffischerna och vilkas ansikten blivit Er så välbekanta i skiftande roller. Ni får personlig kontakt med människorna bakom rollernas kostymering! Ni får ta del av Era filmidolers besvikelser och framgångar på deras så ofta mödosamma väg till ära och berömmelse. Många glada och trevliga stunder får Ni uppleva då Ni är på tu man hand med filmidoler.”

Det är i sin helhet en trivsam läsning. 6-7 sidor om varje filmidol, mest om karriären men även en del anekdoter. Några av bokens idoler hade börjat sina banor under stumfilmstiden (den låg ju bara två decennier bort) eller med resande teatersällskap, och andra var så unga att de skulle komma att fortsätta dominera film- och nöjesbranschen i flera decennier.

Urvalet av de porträtterade skådespelarna är högintressant, eftersom det så utmärkt återspeglar vilka som var i ropet 1947: Edvin Adolphson, Elof Ahrle, Elsie Albiin, Gunnar Björnstrand, Hilda Borgström, John Botvid, Gudrun Brost, Gunnel Broström, Sickan Carlsson, Eva Dahlbeck, Hasse Ekman, John Elfström, Annalisa Ericson, Lauritz Falk, George Fant, Sigge Fürst, Ludde Gentzel, Åke Grönberg, Eva Henning, Anders Henrikson, Karl-Arne Holmsten, Douglas Håge, Adolf Jahr, Stig Järrel, Nils Kihlberg, Alf Kjellin, Barbro Kollberg, Sture Lagerwall, Birger Malmsten, Thor Modéen, Maj-Britt Nilsson, Stig Olin, Edvard Persson, Nils Poppe, Artur Rolén, Arnold Sjöstrand, Åke Söderblom, Birgit Tengroth, Sonja Wigert, Gunn Wållgren, Tollie Zellman och Mai Zetterling.

För den som är intresserad av svensk 30- och 40-talsfilm är den här boken en skattkista. Flera av skådespelarna som finns med i boken är det svårt att hitta längre biografiskt material om på annat håll. Själv tycker jag att det är extra intressant att läsa om John Elfström två år innan den första Åsa-Nisse-filmen hade premiär – det ger en helt annan bild av honom.

Men vad har Jan Malmsjö med boken att göra? Han var knappast en filmidol redan 1947. Då var han bara femton år, även om han redan hunnit få flera års teatervana. Hans föräldrar var båda scenartister och det var på Hipp i Malmö som Malmsjö gjorde sin scendebut som nioåring. Något år senare tog han steget över till Malmö Stadsteater. 1946 var han med om sin första filminspelning, ”Ebberöds bank”, dock i en så liten roll att Svensk Filmdatabas inte kan bekräfta huruvida Malmsjö syns i filmen eller är bortklippt.

Filmens värld måste ha lockat den unge Malmsjö. Även han ville vara på tu man hand med filmidoler. Även han ville ”uppleva glada och trevliga stunder” med t ex Adolf Jahr som spelat huvudrollen i ”Ebberöds bank”. Så Malmsjö införskaffade – eller fick i present – Crick Holms bok. Är vi helt säkra på detta? Låt oss förstora övre högra hörnet på det exemplar av boken som jag på antikvarisk väg fått tag på.

Namnteckning på boken \

Det skulle förstås kunna vara en namne. Så för säkerhets skull jämför vi med hur namnteckningen såg ut några decennier senare, i detta fall på konvolutet till en vinylskiva som finns till försäljning på förträffliga Nostalgipalatset i Stockholm.

Signerad skiva av Jan Malmsjö

Visst har namnteckningen förändrats. Från en 15-årig bokinnehavares ordentliga handstil till den stora stjärnans snabba autograf. Grunden är dock densamma och den karakteristiska slutslängen på efternamnets ”sjö” går inte att ta miste på.

När Strindberg fruktade att bli förförd av Isadora Duncan

Isadora DuncanIsadora Duncan må vara en dansens ikon och pionjär på många sätt. Men alla kan ju inte älska alla här i världen, för att citera Hasseåtage. När Isadora Duncan var på gästspel i Sverige försommaren 1906 skrev den välkände kulturdebattören och teaterkritikern Carl G Laurin i tidskriften Ord och Bild följande om barfotadansösen:

”Idén att reformera baletten och införa klassisk skönhet samt låta hvit nakenhet efterträda uppstoppade ‘köttfärgade’ trikåer kommer ej en dag för tidigt. Men alla danser fordra ej bara ben. […] För min del kände jag mig tämligen kall inför denna i timtal fortsättande solodans af en dam med sluttande skuldror, fula armar, fula ben och mycket fula fötter och ett ansikte, som åtminstone på scenen ej kan få mer än B?.”

Isadora Duncan åtföljdes på sin resa av scenografen och teaterteoretikern Edward Gordon Craig (i september samma år föddes deras dotter Deirdre). Albert Engström berättar i boken ”August Strindberg och jag” hur Craig sökte upp honom. Craig hade försökt få tag på Strindberg, men denne ville inte ta emot honom. Craig sa att han och Isadora Duncan tänkte stanna kvar i Stockhom tills de fick träffa Strindberg, om mötet så bara varade i fem minuter. Engström lovade att prata med vännen Strindberg för att få till stånd ett sammanträffande. Men Strindberg envisades:

”- Nej! svarade han. Jag ämnar inte utsätta mig för några förförelseförsök av den där.
– Är du rädd att falla?
Nej! Men har hon inte försökt förföra dig?
Nej! svarade jag med samma eftertryck. Och jag tycker verkligen att det är synd att paret inte får träffa dig bara en liten stund, då det rest hit uteslutande för din skull.
– Har du sett henne dansa?
– Nej, jag går ju aldrig på teatern.
– Nå, hur kan du då vilja att jag skall ta emot dem. Jag talar dålig engelska och det blir intet utbyte.
– Men Craig vill göra moderna dekorationer till dina dramer.
Nej! Jag tar inte emot.
– Men kan du inte gå fem minuter och se på hennes dans från en griljerad loge – ‘and look at her with a man’s eye’, som hon sa till mig.
– Där ser du! Det är ju nästan våldtäkt, lustmord, allt! Nej!

Paret stannade i Stockholm ytterligare några veckor, men inget möte blev av. Strindberg vågade inte gå utanför dörren på hela tiden – han hade sett hur Craig stod och vaktade utanför bostaden ”och han hade långt hår och ulster som en teaterbov”.

Nick Carter och snörliven

Gösta Ekman d.ä.Elin på bloggen Modärna tider skrev häromdagen om det nybildade Ekmansällskapets kommande aktiviteter. Sällskapets föremål för beundran är Gösta Ekman d.ä. och Hasse Ekman. Ska bli kul att få veta mer exakta planer senare, bl a är en hemsida på gång.

Själv försöker jag dra mitt strå till Ekman-stacken genom att kartlägga Gösta Ekmans turnerande i Hugo Rönnblads resande teatersällskap 1909. Ekman var då bara arton år gammal, men fick av en slump hoppa in i rollen som den långt mycket äldre professor Moriarty i pjäsen ”Sherlock Holmes”.

Till min hjälp för att kunna följa Rönnblads turné har jag några spridda fakta om vilka orter de åkte till under våren 1909: Västervik, Borås, Falköping, Karlskrona etc. För att kunna komplettera turnéplanen och för att hitta recensioner som eventuellt nämner Ekmans insatser så finns det bara ett tillvägagångssätt: att sätta sig nere i Kungliga Bibliotekets källare och långsamt spola sig fram igenom mikrofilmade dagstidningar. För några få av orterna vet jag exakta föreställningsdatum, men i övrigt gäller det att systematiskt beta sig igenom lokaltidningar för de aktuella perioderna. Och alla som någon gång har gjort något liknande vet att 90% av lästiden går åt till att läsa allt det där andra intressanta som man stöter på. Det är stört omöjligt att koncentrera sig bara på uppgiften man har kommit dit för.

Senast jag var där så gick jag igenom Västerviks Veckoblad för våren 1909. Redan den 4 januari stöter jag på en helt ovidkommande notis som förtäljer att en sammanslutning av veckotidningsutgivare i Stockholm gått ut med ett cirkulär till cigarrhandlare i huvudstaden och resten av landet. Deras respektive tidningar kommer att dras in för försäljning hos de handlare som bidrar till spridande av smutslitteratur.

Nick CarterVad är smutslitteratur? Eller rättare sagt, vad var smutslitteratur år 1909? Jo, året innan hade det i Sverige börjat ges ut en serie billiga, översatta deckarhäften om Nick Carter. På socialdemokratiska ungdomsförbundets tidskrift Fram satt redaktören, en ung Per Albin Hansson, och ilsknade till. Denna lågkulturella smutslitteratur var just den typen av elände som fördärvade ungdomens moral. Han manade till bojkott och ”hänsynslös kamp” så att inte ”vår ungdom skall systematiskt förgiftas och ledas in på brottets sumpväg”. I denna kamp fick han många med sig, inte minst moraliserande damer ur överklassen, och kampanjen mot Nick Carter spred sig. Även Sherlock Holmes inflikades på ett hörn och kom under något år att tillhöra den s.k. smutslitteraturen.

Men åter till Västerviks Veckoblad. Vad gjorde Västerviksborna åt eländet? Jo, de gick väl och tittade på bio istället. På Vesterviks Teater Biografen Pathé gavs den 7 januari bl a ”Nick Carter” – Amerikas skickligaste detektivs senaste bragd. Med tillägget ”Spännande” inom parentes. Två veckor senare var det dags för ”Nick Carter. Ny serie. Levande begrafven”.

Den 22 januari 1909 dyker en notis upp i Västerviks Veckoblad som antagligen gav Cartermotståndarna vatten på sin kvarn:

Ett offer för Nick Carterlitteraturen. Sedan mars månad har ett flertal djärfva pänningstölder i hem föröfvats i Eskilstuna. Man har dock ej kunnat få tag i tjufven. En revy, där stölderna och den mystiske tjufven utgjorde hufvudämnet, har under de senaste tre veckorna här uppförts af Deurellska sällskapet. Härom dagen gafs den för 12:te gången.

Efter föreställningens slut fick en scenarbetare af en händelse se en mystisk person stryka omkring på scenen. Han gjorde alarm och den misstänkte anhölls efter en vild hetsjakt. Han hade ur klädlogerna bl.a. tillegnat sig ett par snörlif. Den anhållne är en 18-årig ståletsare Edvin Bernhard Larsson. Han har vid förhör erkänt stölderna och omtalar, att han kommit på idén att stjäla genom läsning af s.k. detektivromaner och särskildt hade en af hjältarna i en sådan slagit an på honom. Utredning pågår.”