Kristi lidande och Floras gris

1908 var ett av de där åren i Sveriges historia som kom att genomsyras av strejker, bl a en stor hamnstrejk. Det hela kulminerade sedan i storstrejken 1909. Så här kommenterade Norrköpings Tidningar det gångna året i en notis 30 december 1908:

Vid uppgörelse af årets stora konflikter har alltid bestämts att repressalier icke å någondera sidan finge tagas. Hur Transportarbetareförbundet uppfattar denna bestämmelse, framgår bäst af utsända tryckta förteckningar öfver ”strejkbrytare”. St. Dagblad har i sin ägo ett par sådana förteckningar från Norrland, hvilka visserligen ej undertecknats af förbundet, men dock äro tryckta å tryckerier, som stå i nära förbindelse med detsamma och den socialdemokratiska ledningen.

Den ena af dessa förteckningar innehåller namn å 23 ”värfvare” och 518 ”strejkbrytare”, samt angifver hvars och ens hemort, i enstaka fall med utsättande af öknamn, såsom ”Rysspåfven”. Den andra förteckningen upptager 176 namn. Här öfverflödar af öknamn, såsom ”Råttfällmakare”, ”Kristi lidande”, ”Darrkalle”, ”Länsman”, ”Luffare”, ”Lata Pilström”, ”Pappa Almqvist”, ”Bleka Olsson”, ”Tuppen”, ”Kipp-Nisse”, ”Horn-Kalle”, ”Döf-Ante”, ”Floras gris”, ”Grispelle”, ”Halte-Bonick” m. fl. Jämte dylika namn finnes åtminstone ett rent ärerörigt, nämligen namnet ”Knifskäraren”, å en af männen.

Först om man tager närmare kännedom om hvad ordet strejkbrytare för närvarande betyder, och hvad hatet mot dem medför, kan man fullt fatta det skändliga uti att öfver hela Norrland utströ dessa förteckningar.

Hjalmar BrantingI dessa dagar har Socialdemokraten intagit en artikel af hr Branting, i hvilken han talar om samarbete vid stundande riksdag mellan socialdemokrater och liberaler och huru ett sådant skulle åstadkommas.

Naturligtvis skall i samarbetet ingå som integrerade moment, att liberal mjäkighet skall under tryckfrihetens missbrukade namn skydda socialistisk brutalitet sådan som den här nu märkta.

Förbrytarjakten i London

Följande notis stod att läsa i Smålandsposten den 1 februari 1909:

Förut har meddelats, att i London två personer häromdagen rånat en automobil på öppen gata och, när de eftersattes, bemägtigade sig en spårvagn för sin flykt. Jagten efter förbrytarna var en af de lifligaste och våldsammaste som på länge händt i London.

Då de kommit upp på spårvagnen, satte den ene revolvern för förarens hufvud och tvingade honom att hålla full fart. Den andre höll passagerarna i schack och nedsköt tre, som sökte kasta sig öfver honom. Vagnen rusade i ursinnig fart genom de mest trafikerade gator och höll flere gånger på att urspåra i svängarna. Flere passagerare vågade ett språng af och bröto ben och armar hellre än att fortsätta den hemska färden.

Förbrytarjakten i London 23 januari 1909

Ett par poliskonstaplar, som hade hoppat upp i automobilen vid kampen om penningpåsarna, förföljde rånarna till spårvagnen, och, när de ej hunno med den, togo de den nästkommande, som började jagten i lika ursinnig fart som de flyendes. Den förföljande vagnen skulle egentligen inte alls samma väg som de flyende, men passagerarna fingo foga sig i att följa med på den oväntade kappkörningen. Ett par automobiler försökte också följa men kunde inte komma fram genom trafikvimlet. Förbrytarna öfveröste alla förföljarna med ett regn af kulor, och genom rutorna på den jagande spårvagnen, som kommit ganska nära den flyende, susade kulorna in, sårande tretton af passagerarna.

Slutligen hoppade revolvermännen af, och jagten fortsattes öfver sumpmarkerna i Tottenhams nordliga del.

Till slut deltogo öfver 200 poliskonstaplar och många hundra civila i den spännande jagten, som för de täflingslystna unga Londonborna säkerligen inte hade så litet af nöje. På sumpmarken var en arbetsstyrka på 900 man sysselsatt. Den deltog också i förföljandet. En af dem lyckades få tag på en af röfvarna och kasta omkull honom. Men kamraten sköt den angripande en kula genom hufvudet, och så gick det vidare. Ett par gånger passerades arbetsvagnar. Som de flyende ej vågade riskera tid med att bemägtiga sig någon af dem, nedsköto de hästarna. På afstånd sågo de gatorna och gränderna, som mynnade ut till sumpmarken, fyllas af folk och möjligheterna att undkomma bli allt mindre.

Till slut stupade den ene banditen som ett hetsadt djur. Han orkade inte mer, men krafterna räckte dock till att sätta en sista patron i revolvern och skjuta sig en kula för tinningen, hellre än att bli tagen. Han var död, då den bäste löparen bland de hundratals förföljande, en ung man, som under kapplöpningen kastat af sig det mesta af kläderna, hann fram, ett tiotal meter framför nummer 2.

Den andre banditen lyckades släpa sig ännu ett stycke. Då tumlade också han omkull och sköt sig. – Men själfmordsförsöket misslyckades. Han lefver ännu – för att kanske bli hängd.

Händelsen har gått till historien som The Tottenham Outrage eller The Walthamstow Tram Chase.

Expedition till Solna – Del 2: Ryssmuren

Jag läste nyligen Bo Anckers roliga och intressanta bok ”Mormors porter: Stockholmsminnen från 20-talet” (1965) som innehåller en rad episoder från hans barndomsår. Bland annat hittade jag de här uppgifterna:

”På den tiden gjorde Solnaskogen faktiskt ännu skäl för sitt namn. Där ute i trakten kring ‘Ryssgraven’ vid Norrbacka fanns en stor stenmur. Den saknade helt ingång utifrån. Det går bra att övertyga sig om den saken än i dag. … Den ofullbordade fästningsmuren ute i Solnaskogen var en kvarstående del av ett fort från Karl XIV Johans dagar, som aldrig blev färdigbyggt. … Det fanns en glugg i muren på ett ställe, men den var igenmurad…” 

Det här tyckte jag lät spännande. Tänk om det fortfarande finns kvar rester av den här muren! Mitt inne i Solna, utan att man tänker på det. Själva Solnaskogen är till största delen borta och det krävs lite fantasi för att föreställa sig att det för 150 år sedan förutom träd, träd, träd, endast fanns några spridda hus här ute, bara några hundra meter från Vasastan. Det var först under andra halvan av 1800-talet som Solna började befolkas, speciellt när bostadsbristen i det växande Stockholm fick människor att söka sig utanför tullarna. 

Jakten på stenmuren började. Jag provade att googla. Hittade inte minsta lilla sten på nätet. Nåja, det finns andra källor. Om det är några som har koll på sina omgivningar så är det hembygdsföreningarna. De värnar om kulturarvet i sin geografiska närhet, ned till minsta detalj. Så även Solna Hembygdsförening, där jag fick god hjälp med ytterligare läsning om muren och dessutom karthjälp att hitta fram till den. Muren finns nämligen utmärkt hos Eniro. Om man går in på deras karttjänst och söker på ”ryssmuren solna” så får man träff direkt – och en liten röd märknål placerar sig strax ovanför Essingeleden, inne på Karolinska Institutets område. När jag zoomar in och sedan klickar på Flygfoto uppe i bildens högra hörn så kan jag verkligen se att det fortfarande finns något murliknande i det lilla skogspartiet.

En bit av en karta över Karolinska Institutet

På Karolinska Institutets egen områdeskarta finns den också tydligt inritad, föredömligt nästan sten för sten. Via Riksantikvarieämbetets ypperliga tjänst Fornsök (sök i fritextfönstret på ”Solna 57:1”) fick jag ytterligare värdefull information. 

Förutsättningarna var alltså goda för en intressant expedition. Karta och kunskap hade jag. Och viktigast av allt – sällskap på upptäcktsfärden, i form av Elin som var minst lika fascinerad av den mytomspunna muren som jag. Expeditioner av den här omfattningen bör ej företagas på egen hand.

Expeditionen startade på Odenplan och fortsatte med buss 70 till Karolinska Institutet. Det tog sex minuter. Kanske inte en resa av livingstoneska mått, men det får man ha överseende med när en vit fläck på den personliga jordgloben ska kartläggas.

Jag hade inte förväntat mig mycket till mur så jag blev glatt förvånad över den här synen som väntade oss vid parkeringsplatsen mellan Karolinska Institutets hus 95:18 och 95:19.

Ryssmuren

Nu fattar jag vad Bo Ancker menar med fästningsmur! Det här var rejäla doningar. Det sägs att muren ursprungligen byggdes av ryska krigsfångar på Karl XII:s tid för att fungera som en del av Stockholms försvar. Fästningen går även under namnet Ryssvallen, Ryska vallarna och Ryssberget – ingen ska missa att det har med ryssar att göra. Hundra år senare, när Karl XIV Johan var kung, förbättrades fästningen med hjälp av soldater från Upplands och Södermanlands regemente, tills dess att statskassan sinade och hela arbetet avbröts 1832.

Efter lite letande hittade vi den igenmurade gluggen i muren som Bo Ancker nämner i sina barndomsminnen. Det är spännande att vandra omkring i den gamla halvfärdiga fästningen och tänka sig in i hur det kan ha sett ut en gång i tiden. Träden står rätt tätt här – den gamla Solnaskogen lever kvar i sitt lilla reservat på denna kulle mellan Essingeleden och Karolinska Institutets många byggnader.

Nedrasad del av Ryssmuren

Det som idag återstår av fästningen är en cirkelrund, ganska hög jordvall – och förstås en bit av den två meter tjocka muren, delvis nedrasad. Om det försvunnit något mer av muren med åren är svårt att säga. Men det som finns kvar är i alla fall tillräckligt för att sätta igång fantasin.

Expeditionen slutförd.

Tack till Nina V i Solna Hembygdsförening som ledde mig till muren och försåg mig med värdefull läsning! Och tack till Elin för gott upptäckarsällskap!

Expedition till Solna – Del 1: Norra begravningsplatsen

Carl Barcklinds gravDet finns få platser där svensk underhållningshistoria känns så levande som på Norra begravningsplatsen i Solna. Personer som annars bara flyktar förbi som namn eller fotografier i min bokhylla får på kyrkogården en länk till nutiden. Jag står vid Calle Barcklinds grav och inser för första gången att det faktiskt existerade en riktig människa bakom namnet, han är inte bara en kortfattad nöjeshistorisk personbiografi i ett skådespelarlexikon. Lite absurt att operettcharmören Barcklind (vars paradroll var greve Danilo i Den glada änkan) och alla de andra för länge sedan bortgångna känns så levande just på denna plats, men känslan är oerhört påtaglig.

Norra begravningsplatsen invigdes 1827 och växte framför allt under 1860- och 1870-talen till att idag ha en yta på 62 hektar. Det är vackert, tankeväckande, fascinerande – och uppe bland mausoleerna på Lindhagens kulle nästan lite kusligt. Att vandra omkring här är som att promenera genom de senaste 150 årens historia. Nobel, Strindberg, Kreuger… Man kan vandra på måfå eller, vilket jag gjorde, använda sig av Göran Åstrands utmärkta guidebok ”Känt och okänt på Stockholms kyrkogårdar”. Och letar man efter någon särskild grav kan man i förväg slå upp den på Stockholms stads hemsida: http://hittagraven.stockholm.se – denna sida finns även som mobiltjänst så att man lätt kan hitta numret på en grav även när man befinner sig på själva kyrkogården. Alla gravar är utmärkta med nummerskyltar.

Många av de stora giganterna i den svenska nöjeshistorien har här funnit sin sista viloplats. Vid foten av Lindhagens kulle ligger Gösta Ekman d.ä. och Hasse Ekman under en lyrspelande gestalt av Carl Milles. Bakom en knoppande buske kan man nätt och jämnt skymta reliefen av det tidiga 1900-talets store teaterkung i Stockholm, Albert Ranft. Inne på Judiska kyrkogården är alla gravstenar vända mot Jerusalem – under en av dem vilar stumfilmsepokens framstående regissör Mauritz Stiller.

Under denna lyrspelande gestalt av Carl Milles vilar Gösta Ekman d.ä. och Hasse EkmanTeaterkungen Albert Ranfts grav

 Mauritz Stillers gravSigge Wulffs grav

Det passerar lätt ett par timmar när jag besöker den ena graven efter den andra. Det är så många jag vill hälsa på hos, så många jag vill visa vördnad och tacksamhet inför. För mig är sekelskiftet och decennierna däromkring en så oerhört intressant period. Tiden innan stumfilmen tog över på biografer runtomkring i landet, tiden då de resande teatersällskapen härskade på landets kulturscener. Och under 1880- och 1890-talet i Stockholm var det dessutom varietéernas tid. I utkanten av Norra begravningsplatsen hittar man den främste bland varietéartister, sångaren Sigge Wulff, som mycket tragiskt gick bort redan vid 22 års ålder. Han hette egentligen Bror Sigfrid Lindgren, men på gravstenen är det hans artistnamn som står att läsa, något som förmodligen inte tillhör vanligheterna när det gäller gravstensinskriptioner.

Emil Bergendorffs familjegrav

Teaterhistorien består inte bara av kända skådespelare. Det är även de okända aktörernas historia. Emil Bergendorff (1864-1921) har få personer idag hört talas om. Hans son Stig blev rikskänd genom Casino-revyerna, men själv var han en dekorationsmålare som vid 38 års ålder sadlade om till skådespelare inom revygenren, huvudsakligen i resande teatersällskap, och även gjorde några biroller inom stumfilmen. Han fick mestadels god kritik och var en duktig sångare – som sådan var han förresten den förste som framförde en av Fridas visor på scen. Jag har ägnat några års hobbyforskning åt att kartlägga Emil Bergendorffs liv. Jag har försökt ta reda på hur livet tedde sig för en skådespelare som inte tillhörde de främsta. Allt kommer jag förstås inte att få veta, men det är förvånansvärt hur mycket man ändå kan finna genom att leta i arkiven. Nu har jag i alla fall äntligen besökt hans grav. För mig var Emil Bergendorff i allra högsta grad levande redan innan jag begav mig till Norra begravningsplatsen – några års forskande kan lätt leda till sådant. Men det var ändå skönt att få handgripliga bevis på att han verkligen funnits.

Att tänka på vid gaturenhållning i Stockholm 1897

Stockholm rankas numera miljömässigt sett som Europas tredje bästa stad. 150 renhållningsarbetare ser till att hålla staden snygg och fri från skräp. Vid sekelskiftet var ansvarsfördelningen annorlunda och byggde mer på enskilda fastighetsägares insatser. Men genom att lägga ut renhållningen på entreprenad lades grunden till det som blev en av Europas renaste huvudstäder.

Sålunda. År 1897. Följande bör man vara medveten om såsom fastighetsägare i Stockholm. Förutom portgång, innergård, trottoar, rännsten och avloppstrumma i anslutning till huset är man även skyldig att hålla rent på gatan som löper utmed fastigheten, ut till halva gatans bredd. Skulle huset ligga vid ett torg eller annan öppen plats ansvarar man för renhållningen 24 fot ut från fastigheten. Den yta som förbliver osopad när alla fastighetsägare har skött sitt, den ytan får staden ta hand om, under noggrant överinseende av direktören för renhållningsverket, F.G.F. Wallander.

Men om spårväg har dragits fram utanför fastigheten förändras ansvaret. Spårvägsbolagen ska i så fall sköta renhållningen mellan spåren, vilket bör uppskattas av fastighetsägarna som därmed slipper skotta upp det som spårvagnshästarna har lämnat efter sig. Skulle det dessutom vara draget dubbla spår i gatan så är spårvägsbolagen skyldiga att renhålla hela körbanan, om dess bredd understiger 7 meter, men annars området mellan spåren och 60 centimeter på vardera sida utanför desamma.

Sopmaskin1897 är stadens totala renhållningsansvar 822 000 kvadratmeter, vilket motsvarar två femtedelar av hela gaturenhållningsytan. Bilden till vänster visar en av stadens sopmaskiner.

Detta skulle förstås kunna bli väldigt rörigt, med otaliga ansvariga för varje gatuavsnitt. Och hur lätt är det inte att bara skyffla över lite av skräpet till andra halvan av gatans bredd? Men räddningen kom under 1880- och 1890-talet i form av renhållningsbolag – entreprenörer som åtog sig arbetet för hela gator och för detta fick betalt gemensamt av fastighetsägare, Stockholms stad och spårvägsbolagen. En sammanhållen renhållning som kom Stockhom till största nytta.

VägskrapaMot särskild betalning tog entreprenörerna sommartid även hand om extrainsatt uppsamling och bortförande av hästspillning från de mest trafikerade gatorna. Däremot var det stadens gatubyggnadsavdelning som under sommaren såg till att bevattna gatorna, samt ombesörjde skrapning av makadamiserade gator. Bilden ovan till höger visar en sådan vägskrapa. 

Vidare hade man vid slutet av seklet rensat bort alla sopupplag inom staden – alla sopor fraktades bort på järnväg, t ex från Östra renhållningsstationen (vid Ruddammsvägen), som följande bild visar. Notera att de hästdragna sopvagnarna är konstruerade så att innehållet lätt kan tippas ned i järnvägsvagnarna, som i sin tur åkte vidare ut till Lövsta sopstation.

Östra renhållningsstationen

Utmärkt källa till detta inlägg har följande bok varit: ”Stockholm. Sveriges hufvudstad skildrad med anledning af Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897 enligt beslut af Stockholms stadsfullmäktige” Andra delen. Utgivare: E. W. Dahlgren. Stockholm, 1897.

 

Agaton Sax och datamaskinen

Nils-Olof Franzén döpte en av sina huvudkaraktärer efter Gösta Ekman d.ä. – och skrev Sveriges första regelrätta datordeckare!

Året var 1955 och hälsingeflickan Hillevi Rombin blev Miss Universum, pinnglassen fick sitt definitiva genombrott under den varmaste sommaren i mannaminne och AB Plåtmanufaktur lanserade den första svenska ölburken. Borta i USA byggde man datamaskiner – dvs det som bara några år tidigare kallats elektronhjärnor – med hjälp av vakuumrör.

När Agaton Sax gjorde sin entré samma år, i Nils-Olof Franzéns bok ”Agaton Sax klipper till”, var det i en inte alltför genomteknikaliserad omvärld. Datamaskinerna utgjorde ingen del av vardagen. Endast i fantasin och science fiction-litteraturen fanns det maskiner som kunde utföra mänskliga tankeuppgifter.

StordatorMen datamaskinerna utvecklades snabbt, mycket tack vare uppfinnandet av transistorerna, och fick under 1960-talet spridning långt utanför USA. Det handlade dock om maskiner stora som hela rum. När begreppet ”minidator” lanserades i slutet av 1960-talet så beskrev det ett föremål som var stort som ett normalt kylskåp.

I den sjunde boken om Agaton Sax, ”Agaton Sax och bröderna Max” (1965), har även denne genialiske skurkjagare byggt sig en egen datamaskin:

”Där stod en blänkande ny maskin, en stor, imponerande apparat som fyllde upp hela garderoben, och som på framsidan såg ut närmast som det ytterligt komplicerade manöverbordet på två eller tre sammanlagda DC 8-or med en marschfart av 0,9 Mach vardera. Man såg oräkneliga små urtavlor med nålfina visare, komplicerade kugghjul, återkopplingar, tryckmätare, sinnrika transistorer, dynamokomponenter, reglage, felfinnare, kompressorer, revisorer etc. På en liten skylt upptill stod de båda orden TÄNKANDE AUGUST.”

Ur filmversionen av Agaton Sax och Byköpings gästabudÖverdetektivinspektör Josuah H Lispington stirrar ”nästan skräckslaget på detta teknikens outgrundliga mästerverk”. Agaton Sax säger: ”Detta är en datamaskin, som jag har byggt för mina särskilda ändamål. Ni vet väl vad en datamaskin är?” Varvid Lispington skruvar på sig.

Tänkande August är en datamaskin utan någon egen intelligens: ”Det gäller att tala om för maskinen en massa saker som man vet. Det gör jag genom att trycka på dessa knappar. Det kallas att mata maskinen med data, det är den så kallade datamatningen. Utan denna matning kan Tänkande August omöjligt tänka eller på annat sätt användas.” Med rätt inmatade data kan dock Tänkande August ge de mest detaljerade svar på nästintill omöjliga frågor.
Agaton Sax hade uppkallat sin datamaskin efter den f.d. ytterligt farlige ligachefen Tänkande August, numera omvänd och ofarlig, ”ett matematiskt-filosofiskt geni av första ordningen – därav namnet Tänkande August…” Vad är det Nils-Olof Franzén syftar på här? Jag frågade min gode vän Ted Bergman, som hittade fram till följande logiska utveckling av uttrycket:

Namnet August var i slutet av 1800-talet ett riktigt modenamn – 1875 var August det fjärde vanligaste pojknamnet. Under en lång tid därefter användes det även med betydelsen ”dumbom”, såsom när någon hittat på något olämpligt: ”Du är en riktig August!”

Skådespelaren Gösta Ekman d.ä. lär enligt egen utsago ha varit sprungen ur fyra släktled av musiker, där alla hette August i förnamn. Kanske ville han särskilja sig från sitt genetiska arv, så när han skrev en delvis självbiografisk roman 1928 så gav han den undertiteln ”Den tänkande August”.

Följande upplysning ur boken ”Bevingat” (Bonniers, 2000) är intressant: ”Senare kom den ’tänkande August’ att förknippas med underfundighet och ren intelligens, t ex i den samling tankenötter som Stockholms-företaget Swings sportdepå publicerade 1943 och sålde ett decennium framåt: Den tänkande August: Problem och intelligensuppgifter för den skarptänkte.”

Uttrycket ”en tänkande August” lever kvar. Speciellt inom sportens värld, där det beskriver en tystlåten men skicklig lagspelare, en tänkande spelmotor.

Åter till Agaton Sax. Tänkande August kan främst ses som en parodi på dåtidens datorer, såväl i kapacitet som utförande, och har mer med sf-litteraturens datorer att göra än med verkligheten.

Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären (originalutgåva, 1970)Men Agaton Sax stöter även på den äkta varan. I den tionde och näst sista boken, ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” (1970) [OBS! Här nedan avslöjas bokens upplösning], misstänks hjärnan bakom affären vara en viss Big Brother. I det nionde kapitlet får läsaren till slut möta denne Big Brother, beskriven med sedvanlig franzénsk exakthet:

”Inne i det stora, mörka källarrummet stod, mitt på det släta betonggolvet, en metalliskt glänsande maskin som var 8,7 meter lång, 1,7 meter bred och 2,3 meter hög. Detta monstrum tycktes växa i storlek och makt när Agaton Sax lät den kraftiga ficklampan spela över dess blänkande ytor, den gnistrande blanka metallen, de mångfärgade små glasfönstren, de otroligt komplicerade reglagen, kompressorerna, motstånden, transformatorerna m.m. m.m.”

Big Brother är datamaskinen – en riktig stordator – som har makt över alla andra datamaskiner och som nästlat sig in i datorstyrda penningöverföringar och bytt ut mottagarnas konton mot sitt eget. ”Detta är historiens första brott begånget av en datamaskin”, säger Agaton Sax. Inte heller denna datamaskin har dock någon egen intelligens, utan allt styrs av superskurken Chefen.

Nils-Olof Franzéns ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” från 1970 är förmodligen den första svenska datordeckaren. Det huvudsakliga brottet utförs med hjälp av en dator och själva tillvägagångssättet förebådar på ett kusligt sätt den moderna Internet-brottsligheten. Nils-Olof Franzén framstår i detta sammanhang som den fördigitala ålderns Jules Verne.

Två unika texter av sir Arthur Conan Doyle – endast publicerade på svenska!

Svenska Panoptikon har gjort ett unikt fynd!

Under det sista decenniet av sitt liv ägnade sir Arthur Conan Doyle merparten av sin tid och energi åt spiritismen. Han hade redan i slutet av 1800-talet med viss nyfikenhet intresserat sig för ämnet, men det var först efter första världskrigets hemskheter och förluster av närstående som han mer offentligt kom att sprida det spiritistiska budskapet. Han höll föredrag, skrev artiklar och deltog i diskussioner och debatter. Han skrev även ett antal böcker i ämnet, varav flera kom ut på svenska, i synnerhet på förlaget Chelius & Co runt år 1930.

Hän mot stjärnornaFörläggare på Chelius var Carl A. Carleson. Chelius gav inte bara ut spiritistisk litteratur, utan även en hel del annat, såsom romaner, deckare, Buffalo Bill-böcker och naturvetenskaplig litteratur. Conan Doyle och Carleson korresponderade sporadiskt från 1926 och framåt. Och i ett av dessa brev, från augusti 1929, försåg Conan Doyle den svenske förläggaren med ett förord till H. Dennis Bradleys spiritistiska bok ”Towards the Stars”, som Carleson samma år skulle ge ut i svensk översättning som ”Hän mot stjärnorna”. Boken beskriver ett antal spiritistiska seanser som Bradley deltagit i. Förordet skrev Conan Doyle för hand på brevpapper från sitt hem Windlesham i Crowborough, Sussex. I bokens engelska originalutgåva från 1924 finns förordet inte med, så ordalydelsen ”Förord till den svenska översättningen” stämmer verkligen. Klicka här för att läsa förordet i Carl A. Carlesons översättning.

Senare samma år, i oktober 1929, besökte Conan Doyle Stockholm för att hålla spiritistiska föredrag på Konserthuset. Han träffade även Carleson under sin vistelse i den svenska huvudstaden. Under denna nordeuropeiska turné blev den sjuttioårige Conan Doyles hälsa tyvärr allt sämre. Efter Stockholm gick färden vidare till Oslo, innan Conan Doyle återvände till London, där han var så illa däran att han fick bäras i land.

Northcliffes återkomstUnder våren 1930 fanns det tillfälliga perioder av förbättring i hälsan och Conan Doyle stred på i olika spiritistiska debatter. Men det skedde brevledes. Familjen hade en Londonvåning på 15 Buckingham Palace Mansions, men där hade Conan Doyle inte varit sedan han återvände från Oslo. Dock använde han sig av brevpapper med Londonadressen, t ex när han skrev följande rader till Carleson i april 1930: ”I am still very ill. I have not walked 150 yards at one time since Nov 10th.” Tillsammans med detta brev bifogade han även ett handskrivet förord till den svenska utgåvan av Hannen Swaffers ”Northcliffes återkomst” (Northcliffe’s Return), som Chelius kom att utge 1931. Klicka här för att läsa förordet i svensk översättning.

Förordet till Swaffers bok är kort, mycket kort. Conan Doyle som ägnat större delen av sitt liv åt att skriva var svag. Tre månader senare, den 7 juli 1930, avled han i sitt älskade hem Windlesham.

Det ska tilläggas att ytterligare en bok på Chelius förlag innehåller ett förord skrivet av Conan Doyle: Florizel von Reuters ”En musikers psykiska upplevelser” (1930). Förordet är daterat ”april 1928”, vilket tyder på att detta snarare är en tidigare publicerad text av Conan Doyle som Carleson fått lov att publicera som förord till den svenska utgåvan. Något brevbevis för att det skulle ha specialskrivits till Chelius förlag finns i alla fall inte, i motsats till de tidigare nämnda titlarna.

Vi kan i alla fall stolt konstatera att två texter av Conan Doyle – om än bara förord till andra författares böcker – skrivits specifikt åt hans svenska förlag och endast publicerats på svenska.

Tack till Ted Bergman och Christopher Roden för värdefull information!

”Harald, det är pastorn i telefon”

Utvecklingen går så snabbt. För femton år sedan hade inte många hört talas om internet eller mejl. Och vi ser dagligen hur samhället förändras med allt högre hastighet i takt med nya tekniska landvinningar.

Väggtelefon i trä från LM Ericsson 1885Precis så här upplevde svenskarna det även för hundra år sedan. På två decennier hade telefonen då gått från att vara en ny uppfinning som fint folk inte bevärdigade sig att tala i – och som mest användes för att meddela att ett telegram var på väg – till att vara var mans egendom. Och i Sverige låg vi långt framme med tekniken. Under 1880-talet var Stockholm världens telefontätaste stad.

Telefonen öppnade möjligheter för kommunikation i en mängd sammanhang, på samma sätt som vi i vår tid för varje år upptäcker nya sätt att använda internet och mobiler. Sedan några år tillbaka har t ex flera församlingar runt om i Sverige provat att sända gudstjänster via internet. Ett sätt att nå ut till dem som av olika skäl inte har möjlighet att besöka kyrkan.

Men att via ledning förmedla gudstjänster till församlingens medlemmar är inget nytt påfund. Följande notis stod att läsa i Norrköpings Tidningar 16 december 1908:

Gudstjänst pr telefon. Genom pressen har nyligen gått en notis, hvari omtalas att en missionsförening i Upsala upptagit denna idé, men från Göteborg meddelas nu att den där sedan 5 år praktiserats vid Betlehemskyrkan till stor belåtenhet för de talrika abonnenterna. Man har anordnat samkoppling af två ledningar mellan kyrkan och telefonstationen. Antalet efterfrågande öfverstiger i regel betydligt de tillgängliga ledningarna. Förmedlingen är för abonnenterna kostnadsfri och kyrkan betalar en obetydlig årlig afgift. I Betlehemskyrkan har man äfven en annan praktisk anordning. Från en vid talarstolen uppsatt ljudfångare gå ett 20-tal ledningar till å läktaren anbringade hörmikrofoner, hvilka givetvis äfven dessa vid hvarje gudstjänst användes i stor utsträckning. I Immanuelskyrkan i Norrköping är systemet också praktiseradt för flera år sedan.”

Jan Malmsjö och idolerna

På tu man hand med filmidolerPå våren 1947 fick journalisten Carl-Erick Holm (”Crick Holm”) i uppdrag av Medéns förlag att porträttera ett drygt fyrtiotal svenska skådespelare. Resultatet kom ut på hösten samma år i form av boken ”På tu man hand med filmidoler”.

Så här lyder den inbjudande baksidestexten: ”Denna lilla intima bok fyller en lucka i svensk uppslagslitteratur om filmens populära artister. Författaren ger här upplysande och roliga fakta om de filmstjärnor, vilkas namn Ni otaliga gånger läst på de färgglada bioaffischerna och vilkas ansikten blivit Er så välbekanta i skiftande roller. Ni får personlig kontakt med människorna bakom rollernas kostymering! Ni får ta del av Era filmidolers besvikelser och framgångar på deras så ofta mödosamma väg till ära och berömmelse. Många glada och trevliga stunder får Ni uppleva då Ni är på tu man hand med filmidoler.”

Det är i sin helhet en trivsam läsning. 6-7 sidor om varje filmidol, mest om karriären men även en del anekdoter. Några av bokens idoler hade börjat sina banor under stumfilmstiden (den låg ju bara två decennier bort) eller med resande teatersällskap, och andra var så unga att de skulle komma att fortsätta dominera film- och nöjesbranschen i flera decennier.

Urvalet av de porträtterade skådespelarna är högintressant, eftersom det så utmärkt återspeglar vilka som var i ropet 1947: Edvin Adolphson, Elof Ahrle, Elsie Albiin, Gunnar Björnstrand, Hilda Borgström, John Botvid, Gudrun Brost, Gunnel Broström, Sickan Carlsson, Eva Dahlbeck, Hasse Ekman, John Elfström, Annalisa Ericson, Lauritz Falk, George Fant, Sigge Fürst, Ludde Gentzel, Åke Grönberg, Eva Henning, Anders Henrikson, Karl-Arne Holmsten, Douglas Håge, Adolf Jahr, Stig Järrel, Nils Kihlberg, Alf Kjellin, Barbro Kollberg, Sture Lagerwall, Birger Malmsten, Thor Modéen, Maj-Britt Nilsson, Stig Olin, Edvard Persson, Nils Poppe, Artur Rolén, Arnold Sjöstrand, Åke Söderblom, Birgit Tengroth, Sonja Wigert, Gunn Wållgren, Tollie Zellman och Mai Zetterling.

För den som är intresserad av svensk 30- och 40-talsfilm är den här boken en skattkista. Flera av skådespelarna som finns med i boken är det svårt att hitta längre biografiskt material om på annat håll. Själv tycker jag att det är extra intressant att läsa om John Elfström två år innan den första Åsa-Nisse-filmen hade premiär – det ger en helt annan bild av honom.

Men vad har Jan Malmsjö med boken att göra? Han var knappast en filmidol redan 1947. Då var han bara femton år, även om han redan hunnit få flera års teatervana. Hans föräldrar var båda scenartister och det var på Hipp i Malmö som Malmsjö gjorde sin scendebut som nioåring. Något år senare tog han steget över till Malmö Stadsteater. 1946 var han med om sin första filminspelning, ”Ebberöds bank”, dock i en så liten roll att Svensk Filmdatabas inte kan bekräfta huruvida Malmsjö syns i filmen eller är bortklippt.

Filmens värld måste ha lockat den unge Malmsjö. Även han ville vara på tu man hand med filmidoler. Även han ville ”uppleva glada och trevliga stunder” med t ex Adolf Jahr som spelat huvudrollen i ”Ebberöds bank”. Så Malmsjö införskaffade – eller fick i present – Crick Holms bok. Är vi helt säkra på detta? Låt oss förstora övre högra hörnet på det exemplar av boken som jag på antikvarisk väg fått tag på.

Namnteckning på boken \

Det skulle förstås kunna vara en namne. Så för säkerhets skull jämför vi med hur namnteckningen såg ut några decennier senare, i detta fall på konvolutet till en vinylskiva som finns till försäljning på förträffliga Nostalgipalatset i Stockholm.

Signerad skiva av Jan Malmsjö

Visst har namnteckningen förändrats. Från en 15-årig bokinnehavares ordentliga handstil till den stora stjärnans snabba autograf. Grunden är dock densamma och den karakteristiska slutslängen på efternamnets ”sjö” går inte att ta miste på.

När Bill Clinton vägrade kasta skit på Moriarty

För Holmes-vänner världen över var John Bennett Shaw (1913-1994) sherlockianen med stort S. Han hade en enorm Holmes-samling, en kolossal korrespondens och ett överflöd av generositet och humor. Förmodligen var han en av Amerikas roligaste begravningsentreprenörer.

Och så var han mannen bakom ett av de märkligaste Holmes-sällskap som sett dagens ljus, The Brothers Three of Moriarty. Namnet på sammanslutningen hänger samman med att professor James Moriarty dels hade en bror som var överste och även han hette James Moriarty, dels en yngre bror som var stins i västra England.

B3M, som sällskapet brukar förkortas, har sitt säte i New Mexico i södra USA. I november varje år vallfärdar sällskapets medlemmar till en av delstatens allra minsta hålor – det lilla samhället med det helt osannolika namnet Moriarty. The Frontier Bar, som i många år var Moriartys enda matställe med utskänkningstillstånd och dessutom stoltserar med sina ”Astronaut sandwiches”, fungerar som mötesplats när B3M vill fira sitt årliga Unhappy Birthday You Bastard Professor Moriarty Party. Ett av Shaws påfund var traditionen att varje medlem skulle medbringa (eller posta till Shaw i förväg) lite dynga – djurskit för att tala klarspråk – och vid ett lämpligt tillfälle samlas ute på parkeringsplatsen utanför baren och skapa en nätt liten ceremoniell gödselhög intill en för tillfället uppställd skylt. Sedan fick vinden göra sitt och sprida denna ”hyllning” till Moriarty…

Men nu var året 1991 och medlemmarna ville göra något extra i samband med hundraårsjubileet av Holmes dödskamp med Moriarty vid Reichenbachfallet. Inspiration fann man i Shaws alla anekdoter om överlastade brevbärare som levererade stinkande, läckande paket från medlemmar över hela landet. Idén var självklar: man skulle denna gång samla djuravföring från var och en av USA:s femtio delstater!

Ett propert brevpapper togs fram. Ett välformulerat brev författades. Och så skickades det till de styrande i respektive delstat samt till vissa andra högt uppsatta potentater. Huvudmålet var i och för sig bara att få kul svarsbrev, men bidrag av mer animalisk natur var förstås en bonus.

Professor MoriartyTill en början var svarsfrekvensen bedrövligt låg, men man ska komma ihåg att detta var året före ett presidentval i USA och kanske var det inte alla som ville bli förknippade med sådana här skitsaker. Det dök dock upp humoristiska svarsbrev från Montana och Idaho, och ett aningen mer politiskt korrekt från Virginia. Jordbruksmyndigheten i Idaho ville av hänsyn till invånarna i Moriarty inte skicka gödsel, men föreslog att man på dagen ifråga skulle göra en gemensam Professor James Moriarty Memorial Toilet Flush.

Efter att andra sherlockianer runtomkring i USA börjat utöva påtryckningar på sina regionala myndigheter började äntligen fler svar att dyka upp. Ordentliga bidrag till gödselhögen kom från såväl Alaska (kattproducerat) som Utah (älgproducerat). Två delstatsguvernörer svarade själva på uppropet. Från Vita huset dök, aningen för sent, ett brev upp med bland annat följande ordalydelse: ”Because of the great number of similar requests received for Presidential messages, I’m sorry that it is not possible for us to comply with all of them.” Det skulle vara lite intressant att läsa någon av alla dessa ”similar requests”…

Bill ClintonOch så var det där med Bill Clinton. En av B3M:s initiativtagare till jubileumsfestligheten var John F Farrell Jr. Han publicerade i efterhand en liten skrift om jubileet, med svarsbreven inkopierade och sina egna kommentarer till händelsen. Han berättar bland annat att projektet blev lite väl politiskt känsligt i en av delstaterna: ”Our representative in Arkansas told us that he had inquired for assistance there, but the obscure state governor, named, I think, Bill Clinton, was afraid to commit to this project because he had ambitions. Serves him right if we never hear from him again.”