Åter ett hemskt familjedrama i Stockholm

Titeln på detta inlägg är även rubriken på en notis i Karlskrona-Tidningen 20 januari 1909. Jag har tvekat länge om jag skulle återge notisen på Svenska Panoptikon – den är så hemsk att man nästan börjar gråta. Men samtidigt visar den på det som jag tidigare nämnt, sekelskiftestidningarnas intresse för självmord och liknande tragedier som numera anses smått tabubelagda i pressen, gärna med så specifika detaljer som möjligt. Det är möjligt att stockholmstidningarna skrev mer utförligt om händelsen vid tillfället, här återges endast en lokaltidnings kortfattade redovisning.

(Telegram till Karlskrona-Tidningen.)

I huset n:r 8 Rörstrandsgatan har en af de senaste dagarna utspelats ett hemskt familjedrama. I måndags afton upptäcktes nämligen, att en där bosatt bokhållare H. G. Lindström strypt sin hustru och sitt 4 månaders gamla barn och därefter beröfvat sig själf lifvet genom hängning.

L. hade redan i lördags saknats i sitt arbete. I måndags beredde sig polisen tillträde till bostaden.

I makarnas säng fanns hustrun liggande strypt med sitt lilla barn i famnen. På golfvet låg mannen med en snara om halsen. Snaran var fästad i en dörrlås. Alla tecken tydde på att döden inträffat för 12 timmar sedan.

På bordet fanns ett visitkort liggande, på hvilket stod: ”Världens tre lyckligaste människor säga alla farväl”. Hustrun hade lämnat efter sig ett särskildt meddelande, innehållande orden: ”Jag dör frivilligt. Elin”.

Annonser

Kristi lidande och Floras gris

1908 var ett av de där åren i Sveriges historia som kom att genomsyras av strejker, bl a en stor hamnstrejk. Det hela kulminerade sedan i storstrejken 1909. Så här kommenterade Norrköpings Tidningar det gångna året i en notis 30 december 1908:

Vid uppgörelse af årets stora konflikter har alltid bestämts att repressalier icke å någondera sidan finge tagas. Hur Transportarbetareförbundet uppfattar denna bestämmelse, framgår bäst af utsända tryckta förteckningar öfver ”strejkbrytare”. St. Dagblad har i sin ägo ett par sådana förteckningar från Norrland, hvilka visserligen ej undertecknats af förbundet, men dock äro tryckta å tryckerier, som stå i nära förbindelse med detsamma och den socialdemokratiska ledningen.

Den ena af dessa förteckningar innehåller namn å 23 ”värfvare” och 518 ”strejkbrytare”, samt angifver hvars och ens hemort, i enstaka fall med utsättande af öknamn, såsom ”Rysspåfven”. Den andra förteckningen upptager 176 namn. Här öfverflödar af öknamn, såsom ”Råttfällmakare”, ”Kristi lidande”, ”Darrkalle”, ”Länsman”, ”Luffare”, ”Lata Pilström”, ”Pappa Almqvist”, ”Bleka Olsson”, ”Tuppen”, ”Kipp-Nisse”, ”Horn-Kalle”, ”Döf-Ante”, ”Floras gris”, ”Grispelle”, ”Halte-Bonick” m. fl. Jämte dylika namn finnes åtminstone ett rent ärerörigt, nämligen namnet ”Knifskäraren”, å en af männen.

Först om man tager närmare kännedom om hvad ordet strejkbrytare för närvarande betyder, och hvad hatet mot dem medför, kan man fullt fatta det skändliga uti att öfver hela Norrland utströ dessa förteckningar.

Hjalmar BrantingI dessa dagar har Socialdemokraten intagit en artikel af hr Branting, i hvilken han talar om samarbete vid stundande riksdag mellan socialdemokrater och liberaler och huru ett sådant skulle åstadkommas.

Naturligtvis skall i samarbetet ingå som integrerade moment, att liberal mjäkighet skall under tryckfrihetens missbrukade namn skydda socialistisk brutalitet sådan som den här nu märkta.

Förbrytarjakten i London

Följande notis stod att läsa i Smålandsposten den 1 februari 1909:

Förut har meddelats, att i London två personer häromdagen rånat en automobil på öppen gata och, när de eftersattes, bemägtigade sig en spårvagn för sin flykt. Jagten efter förbrytarna var en af de lifligaste och våldsammaste som på länge händt i London.

Då de kommit upp på spårvagnen, satte den ene revolvern för förarens hufvud och tvingade honom att hålla full fart. Den andre höll passagerarna i schack och nedsköt tre, som sökte kasta sig öfver honom. Vagnen rusade i ursinnig fart genom de mest trafikerade gator och höll flere gånger på att urspåra i svängarna. Flere passagerare vågade ett språng af och bröto ben och armar hellre än att fortsätta den hemska färden.

Förbrytarjakten i London 23 januari 1909

Ett par poliskonstaplar, som hade hoppat upp i automobilen vid kampen om penningpåsarna, förföljde rånarna till spårvagnen, och, när de ej hunno med den, togo de den nästkommande, som började jagten i lika ursinnig fart som de flyendes. Den förföljande vagnen skulle egentligen inte alls samma väg som de flyende, men passagerarna fingo foga sig i att följa med på den oväntade kappkörningen. Ett par automobiler försökte också följa men kunde inte komma fram genom trafikvimlet. Förbrytarna öfveröste alla förföljarna med ett regn af kulor, och genom rutorna på den jagande spårvagnen, som kommit ganska nära den flyende, susade kulorna in, sårande tretton af passagerarna.

Slutligen hoppade revolvermännen af, och jagten fortsattes öfver sumpmarkerna i Tottenhams nordliga del.

Till slut deltogo öfver 200 poliskonstaplar och många hundra civila i den spännande jagten, som för de täflingslystna unga Londonborna säkerligen inte hade så litet af nöje. På sumpmarken var en arbetsstyrka på 900 man sysselsatt. Den deltog också i förföljandet. En af dem lyckades få tag på en af röfvarna och kasta omkull honom. Men kamraten sköt den angripande en kula genom hufvudet, och så gick det vidare. Ett par gånger passerades arbetsvagnar. Som de flyende ej vågade riskera tid med att bemägtiga sig någon af dem, nedsköto de hästarna. På afstånd sågo de gatorna och gränderna, som mynnade ut till sumpmarken, fyllas af folk och möjligheterna att undkomma bli allt mindre.

Till slut stupade den ene banditen som ett hetsadt djur. Han orkade inte mer, men krafterna räckte dock till att sätta en sista patron i revolvern och skjuta sig en kula för tinningen, hellre än att bli tagen. Han var död, då den bäste löparen bland de hundratals förföljande, en ung man, som under kapplöpningen kastat af sig det mesta af kläderna, hann fram, ett tiotal meter framför nummer 2.

Den andre banditen lyckades släpa sig ännu ett stycke. Då tumlade också han omkull och sköt sig. – Men själfmordsförsöket misslyckades. Han lefver ännu – för att kanske bli hängd.

Händelsen har gått till historien som The Tottenham Outrage eller The Walthamstow Tram Chase.

Nick Carter och snörliven

Gösta Ekman d.ä.Elin på bloggen Modärna tider skrev häromdagen om det nybildade Ekmansällskapets kommande aktiviteter. Sällskapets föremål för beundran är Gösta Ekman d.ä. och Hasse Ekman. Ska bli kul att få veta mer exakta planer senare, bl a är en hemsida på gång.

Själv försöker jag dra mitt strå till Ekman-stacken genom att kartlägga Gösta Ekmans turnerande i Hugo Rönnblads resande teatersällskap 1909. Ekman var då bara arton år gammal, men fick av en slump hoppa in i rollen som den långt mycket äldre professor Moriarty i pjäsen ”Sherlock Holmes”.

Till min hjälp för att kunna följa Rönnblads turné har jag några spridda fakta om vilka orter de åkte till under våren 1909: Västervik, Borås, Falköping, Karlskrona etc. För att kunna komplettera turnéplanen och för att hitta recensioner som eventuellt nämner Ekmans insatser så finns det bara ett tillvägagångssätt: att sätta sig nere i Kungliga Bibliotekets källare och långsamt spola sig fram igenom mikrofilmade dagstidningar. För några få av orterna vet jag exakta föreställningsdatum, men i övrigt gäller det att systematiskt beta sig igenom lokaltidningar för de aktuella perioderna. Och alla som någon gång har gjort något liknande vet att 90% av lästiden går åt till att läsa allt det där andra intressanta som man stöter på. Det är stört omöjligt att koncentrera sig bara på uppgiften man har kommit dit för.

Senast jag var där så gick jag igenom Västerviks Veckoblad för våren 1909. Redan den 4 januari stöter jag på en helt ovidkommande notis som förtäljer att en sammanslutning av veckotidningsutgivare i Stockholm gått ut med ett cirkulär till cigarrhandlare i huvudstaden och resten av landet. Deras respektive tidningar kommer att dras in för försäljning hos de handlare som bidrar till spridande av smutslitteratur.

Nick CarterVad är smutslitteratur? Eller rättare sagt, vad var smutslitteratur år 1909? Jo, året innan hade det i Sverige börjat ges ut en serie billiga, översatta deckarhäften om Nick Carter. På socialdemokratiska ungdomsförbundets tidskrift Fram satt redaktören, en ung Per Albin Hansson, och ilsknade till. Denna lågkulturella smutslitteratur var just den typen av elände som fördärvade ungdomens moral. Han manade till bojkott och ”hänsynslös kamp” så att inte ”vår ungdom skall systematiskt förgiftas och ledas in på brottets sumpväg”. I denna kamp fick han många med sig, inte minst moraliserande damer ur överklassen, och kampanjen mot Nick Carter spred sig. Även Sherlock Holmes inflikades på ett hörn och kom under något år att tillhöra den s.k. smutslitteraturen.

Men åter till Västerviks Veckoblad. Vad gjorde Västerviksborna åt eländet? Jo, de gick väl och tittade på bio istället. På Vesterviks Teater Biografen Pathé gavs den 7 januari bl a ”Nick Carter” – Amerikas skickligaste detektivs senaste bragd. Med tillägget ”Spännande” inom parentes. Två veckor senare var det dags för ”Nick Carter. Ny serie. Levande begrafven”.

Den 22 januari 1909 dyker en notis upp i Västerviks Veckoblad som antagligen gav Cartermotståndarna vatten på sin kvarn:

Ett offer för Nick Carterlitteraturen. Sedan mars månad har ett flertal djärfva pänningstölder i hem föröfvats i Eskilstuna. Man har dock ej kunnat få tag i tjufven. En revy, där stölderna och den mystiske tjufven utgjorde hufvudämnet, har under de senaste tre veckorna här uppförts af Deurellska sällskapet. Härom dagen gafs den för 12:te gången.

Efter föreställningens slut fick en scenarbetare af en händelse se en mystisk person stryka omkring på scenen. Han gjorde alarm och den misstänkte anhölls efter en vild hetsjakt. Han hade ur klädlogerna bl.a. tillegnat sig ett par snörlif. Den anhållne är en 18-årig ståletsare Edvin Bernhard Larsson. Han har vid förhör erkänt stölderna och omtalar, att han kommit på idén att stjäla genom läsning af s.k. detektivromaner och särskildt hade en af hjältarna i en sådan slagit an på honom. Utredning pågår.”