Expedition till Solna – Del 1: Norra begravningsplatsen

Carl Barcklinds gravDet finns få platser där svensk underhållningshistoria känns så levande som på Norra begravningsplatsen i Solna. Personer som annars bara flyktar förbi som namn eller fotografier i min bokhylla får på kyrkogården en länk till nutiden. Jag står vid Calle Barcklinds grav och inser för första gången att det faktiskt existerade en riktig människa bakom namnet, han är inte bara en kortfattad nöjeshistorisk personbiografi i ett skådespelarlexikon. Lite absurt att operettcharmören Barcklind (vars paradroll var greve Danilo i Den glada änkan) och alla de andra för länge sedan bortgångna känns så levande just på denna plats, men känslan är oerhört påtaglig.

Norra begravningsplatsen invigdes 1827 och växte framför allt under 1860- och 1870-talen till att idag ha en yta på 62 hektar. Det är vackert, tankeväckande, fascinerande – och uppe bland mausoleerna på Lindhagens kulle nästan lite kusligt. Att vandra omkring här är som att promenera genom de senaste 150 årens historia. Nobel, Strindberg, Kreuger… Man kan vandra på måfå eller, vilket jag gjorde, använda sig av Göran Åstrands utmärkta guidebok ”Känt och okänt på Stockholms kyrkogårdar”. Och letar man efter någon särskild grav kan man i förväg slå upp den på Stockholms stads hemsida: http://hittagraven.stockholm.se – denna sida finns även som mobiltjänst så att man lätt kan hitta numret på en grav även när man befinner sig på själva kyrkogården. Alla gravar är utmärkta med nummerskyltar.

Många av de stora giganterna i den svenska nöjeshistorien har här funnit sin sista viloplats. Vid foten av Lindhagens kulle ligger Gösta Ekman d.ä. och Hasse Ekman under en lyrspelande gestalt av Carl Milles. Bakom en knoppande buske kan man nätt och jämnt skymta reliefen av det tidiga 1900-talets store teaterkung i Stockholm, Albert Ranft. Inne på Judiska kyrkogården är alla gravstenar vända mot Jerusalem – under en av dem vilar stumfilmsepokens framstående regissör Mauritz Stiller.

Under denna lyrspelande gestalt av Carl Milles vilar Gösta Ekman d.ä. och Hasse EkmanTeaterkungen Albert Ranfts grav

 Mauritz Stillers gravSigge Wulffs grav

Det passerar lätt ett par timmar när jag besöker den ena graven efter den andra. Det är så många jag vill hälsa på hos, så många jag vill visa vördnad och tacksamhet inför. För mig är sekelskiftet och decennierna däromkring en så oerhört intressant period. Tiden innan stumfilmen tog över på biografer runtomkring i landet, tiden då de resande teatersällskapen härskade på landets kulturscener. Och under 1880- och 1890-talet i Stockholm var det dessutom varietéernas tid. I utkanten av Norra begravningsplatsen hittar man den främste bland varietéartister, sångaren Sigge Wulff, som mycket tragiskt gick bort redan vid 22 års ålder. Han hette egentligen Bror Sigfrid Lindgren, men på gravstenen är det hans artistnamn som står att läsa, något som förmodligen inte tillhör vanligheterna när det gäller gravstensinskriptioner.

Emil Bergendorffs familjegrav

Teaterhistorien består inte bara av kända skådespelare. Det är även de okända aktörernas historia. Emil Bergendorff (1864-1921) har få personer idag hört talas om. Hans son Stig blev rikskänd genom Casino-revyerna, men själv var han en dekorationsmålare som vid 38 års ålder sadlade om till skådespelare inom revygenren, huvudsakligen i resande teatersällskap, och även gjorde några biroller inom stumfilmen. Han fick mestadels god kritik och var en duktig sångare – som sådan var han förresten den förste som framförde en av Fridas visor på scen. Jag har ägnat några års hobbyforskning åt att kartlägga Emil Bergendorffs liv. Jag har försökt ta reda på hur livet tedde sig för en skådespelare som inte tillhörde de främsta. Allt kommer jag förstås inte att få veta, men det är förvånansvärt hur mycket man ändå kan finna genom att leta i arkiven. Nu har jag i alla fall äntligen besökt hans grav. För mig var Emil Bergendorff i allra högsta grad levande redan innan jag begav mig till Norra begravningsplatsen – några års forskande kan lätt leda till sådant. Men det var ändå skönt att få handgripliga bevis på att han verkligen funnits.

Annonser

Agaton Sax och datamaskinen

Nils-Olof Franzén döpte en av sina huvudkaraktärer efter Gösta Ekman d.ä. – och skrev Sveriges första regelrätta datordeckare!

Året var 1955 och hälsingeflickan Hillevi Rombin blev Miss Universum, pinnglassen fick sitt definitiva genombrott under den varmaste sommaren i mannaminne och AB Plåtmanufaktur lanserade den första svenska ölburken. Borta i USA byggde man datamaskiner – dvs det som bara några år tidigare kallats elektronhjärnor – med hjälp av vakuumrör.

När Agaton Sax gjorde sin entré samma år, i Nils-Olof Franzéns bok ”Agaton Sax klipper till”, var det i en inte alltför genomteknikaliserad omvärld. Datamaskinerna utgjorde ingen del av vardagen. Endast i fantasin och science fiction-litteraturen fanns det maskiner som kunde utföra mänskliga tankeuppgifter.

StordatorMen datamaskinerna utvecklades snabbt, mycket tack vare uppfinnandet av transistorerna, och fick under 1960-talet spridning långt utanför USA. Det handlade dock om maskiner stora som hela rum. När begreppet ”minidator” lanserades i slutet av 1960-talet så beskrev det ett föremål som var stort som ett normalt kylskåp.

I den sjunde boken om Agaton Sax, ”Agaton Sax och bröderna Max” (1965), har även denne genialiske skurkjagare byggt sig en egen datamaskin:

”Där stod en blänkande ny maskin, en stor, imponerande apparat som fyllde upp hela garderoben, och som på framsidan såg ut närmast som det ytterligt komplicerade manöverbordet på två eller tre sammanlagda DC 8-or med en marschfart av 0,9 Mach vardera. Man såg oräkneliga små urtavlor med nålfina visare, komplicerade kugghjul, återkopplingar, tryckmätare, sinnrika transistorer, dynamokomponenter, reglage, felfinnare, kompressorer, revisorer etc. På en liten skylt upptill stod de båda orden TÄNKANDE AUGUST.”

Ur filmversionen av Agaton Sax och Byköpings gästabudÖverdetektivinspektör Josuah H Lispington stirrar ”nästan skräckslaget på detta teknikens outgrundliga mästerverk”. Agaton Sax säger: ”Detta är en datamaskin, som jag har byggt för mina särskilda ändamål. Ni vet väl vad en datamaskin är?” Varvid Lispington skruvar på sig.

Tänkande August är en datamaskin utan någon egen intelligens: ”Det gäller att tala om för maskinen en massa saker som man vet. Det gör jag genom att trycka på dessa knappar. Det kallas att mata maskinen med data, det är den så kallade datamatningen. Utan denna matning kan Tänkande August omöjligt tänka eller på annat sätt användas.” Med rätt inmatade data kan dock Tänkande August ge de mest detaljerade svar på nästintill omöjliga frågor.
Agaton Sax hade uppkallat sin datamaskin efter den f.d. ytterligt farlige ligachefen Tänkande August, numera omvänd och ofarlig, ”ett matematiskt-filosofiskt geni av första ordningen – därav namnet Tänkande August…” Vad är det Nils-Olof Franzén syftar på här? Jag frågade min gode vän Ted Bergman, som hittade fram till följande logiska utveckling av uttrycket:

Namnet August var i slutet av 1800-talet ett riktigt modenamn – 1875 var August det fjärde vanligaste pojknamnet. Under en lång tid därefter användes det även med betydelsen ”dumbom”, såsom när någon hittat på något olämpligt: ”Du är en riktig August!”

Skådespelaren Gösta Ekman d.ä. lär enligt egen utsago ha varit sprungen ur fyra släktled av musiker, där alla hette August i förnamn. Kanske ville han särskilja sig från sitt genetiska arv, så när han skrev en delvis självbiografisk roman 1928 så gav han den undertiteln ”Den tänkande August”.

Följande upplysning ur boken ”Bevingat” (Bonniers, 2000) är intressant: ”Senare kom den ’tänkande August’ att förknippas med underfundighet och ren intelligens, t ex i den samling tankenötter som Stockholms-företaget Swings sportdepå publicerade 1943 och sålde ett decennium framåt: Den tänkande August: Problem och intelligensuppgifter för den skarptänkte.”

Uttrycket ”en tänkande August” lever kvar. Speciellt inom sportens värld, där det beskriver en tystlåten men skicklig lagspelare, en tänkande spelmotor.

Åter till Agaton Sax. Tänkande August kan främst ses som en parodi på dåtidens datorer, såväl i kapacitet som utförande, och har mer med sf-litteraturens datorer att göra än med verkligheten.

Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären (originalutgåva, 1970)Men Agaton Sax stöter även på den äkta varan. I den tionde och näst sista boken, ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” (1970) [OBS! Här nedan avslöjas bokens upplösning], misstänks hjärnan bakom affären vara en viss Big Brother. I det nionde kapitlet får läsaren till slut möta denne Big Brother, beskriven med sedvanlig franzénsk exakthet:

”Inne i det stora, mörka källarrummet stod, mitt på det släta betonggolvet, en metalliskt glänsande maskin som var 8,7 meter lång, 1,7 meter bred och 2,3 meter hög. Detta monstrum tycktes växa i storlek och makt när Agaton Sax lät den kraftiga ficklampan spela över dess blänkande ytor, den gnistrande blanka metallen, de mångfärgade små glasfönstren, de otroligt komplicerade reglagen, kompressorerna, motstånden, transformatorerna m.m. m.m.”

Big Brother är datamaskinen – en riktig stordator – som har makt över alla andra datamaskiner och som nästlat sig in i datorstyrda penningöverföringar och bytt ut mottagarnas konton mot sitt eget. ”Detta är historiens första brott begånget av en datamaskin”, säger Agaton Sax. Inte heller denna datamaskin har dock någon egen intelligens, utan allt styrs av superskurken Chefen.

Nils-Olof Franzéns ”Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären” från 1970 är förmodligen den första svenska datordeckaren. Det huvudsakliga brottet utförs med hjälp av en dator och själva tillvägagångssättet förebådar på ett kusligt sätt den moderna Internet-brottsligheten. Nils-Olof Franzén framstår i detta sammanhang som den fördigitala ålderns Jules Verne.

Nick Carter och snörliven

Gösta Ekman d.ä.Elin på bloggen Modärna tider skrev häromdagen om det nybildade Ekmansällskapets kommande aktiviteter. Sällskapets föremål för beundran är Gösta Ekman d.ä. och Hasse Ekman. Ska bli kul att få veta mer exakta planer senare, bl a är en hemsida på gång.

Själv försöker jag dra mitt strå till Ekman-stacken genom att kartlägga Gösta Ekmans turnerande i Hugo Rönnblads resande teatersällskap 1909. Ekman var då bara arton år gammal, men fick av en slump hoppa in i rollen som den långt mycket äldre professor Moriarty i pjäsen ”Sherlock Holmes”.

Till min hjälp för att kunna följa Rönnblads turné har jag några spridda fakta om vilka orter de åkte till under våren 1909: Västervik, Borås, Falköping, Karlskrona etc. För att kunna komplettera turnéplanen och för att hitta recensioner som eventuellt nämner Ekmans insatser så finns det bara ett tillvägagångssätt: att sätta sig nere i Kungliga Bibliotekets källare och långsamt spola sig fram igenom mikrofilmade dagstidningar. För några få av orterna vet jag exakta föreställningsdatum, men i övrigt gäller det att systematiskt beta sig igenom lokaltidningar för de aktuella perioderna. Och alla som någon gång har gjort något liknande vet att 90% av lästiden går åt till att läsa allt det där andra intressanta som man stöter på. Det är stört omöjligt att koncentrera sig bara på uppgiften man har kommit dit för.

Senast jag var där så gick jag igenom Västerviks Veckoblad för våren 1909. Redan den 4 januari stöter jag på en helt ovidkommande notis som förtäljer att en sammanslutning av veckotidningsutgivare i Stockholm gått ut med ett cirkulär till cigarrhandlare i huvudstaden och resten av landet. Deras respektive tidningar kommer att dras in för försäljning hos de handlare som bidrar till spridande av smutslitteratur.

Nick CarterVad är smutslitteratur? Eller rättare sagt, vad var smutslitteratur år 1909? Jo, året innan hade det i Sverige börjat ges ut en serie billiga, översatta deckarhäften om Nick Carter. På socialdemokratiska ungdomsförbundets tidskrift Fram satt redaktören, en ung Per Albin Hansson, och ilsknade till. Denna lågkulturella smutslitteratur var just den typen av elände som fördärvade ungdomens moral. Han manade till bojkott och ”hänsynslös kamp” så att inte ”vår ungdom skall systematiskt förgiftas och ledas in på brottets sumpväg”. I denna kamp fick han många med sig, inte minst moraliserande damer ur överklassen, och kampanjen mot Nick Carter spred sig. Även Sherlock Holmes inflikades på ett hörn och kom under något år att tillhöra den s.k. smutslitteraturen.

Men åter till Västerviks Veckoblad. Vad gjorde Västerviksborna åt eländet? Jo, de gick väl och tittade på bio istället. På Vesterviks Teater Biografen Pathé gavs den 7 januari bl a ”Nick Carter” – Amerikas skickligaste detektivs senaste bragd. Med tillägget ”Spännande” inom parentes. Två veckor senare var det dags för ”Nick Carter. Ny serie. Levande begrafven”.

Den 22 januari 1909 dyker en notis upp i Västerviks Veckoblad som antagligen gav Cartermotståndarna vatten på sin kvarn:

Ett offer för Nick Carterlitteraturen. Sedan mars månad har ett flertal djärfva pänningstölder i hem föröfvats i Eskilstuna. Man har dock ej kunnat få tag i tjufven. En revy, där stölderna och den mystiske tjufven utgjorde hufvudämnet, har under de senaste tre veckorna här uppförts af Deurellska sällskapet. Härom dagen gafs den för 12:te gången.

Efter föreställningens slut fick en scenarbetare af en händelse se en mystisk person stryka omkring på scenen. Han gjorde alarm och den misstänkte anhölls efter en vild hetsjakt. Han hade ur klädlogerna bl.a. tillegnat sig ett par snörlif. Den anhållne är en 18-årig ståletsare Edvin Bernhard Larsson. Han har vid förhör erkänt stölderna och omtalar, att han kommit på idén att stjäla genom läsning af s.k. detektivromaner och särskildt hade en af hjältarna i en sådan slagit an på honom. Utredning pågår.”