Expedition till Solna – Del 2: Ryssmuren

Jag läste nyligen Bo Anckers roliga och intressanta bok ”Mormors porter: Stockholmsminnen från 20-talet” (1965) som innehåller en rad episoder från hans barndomsår. Bland annat hittade jag de här uppgifterna:

”På den tiden gjorde Solnaskogen faktiskt ännu skäl för sitt namn. Där ute i trakten kring ‘Ryssgraven’ vid Norrbacka fanns en stor stenmur. Den saknade helt ingång utifrån. Det går bra att övertyga sig om den saken än i dag. … Den ofullbordade fästningsmuren ute i Solnaskogen var en kvarstående del av ett fort från Karl XIV Johans dagar, som aldrig blev färdigbyggt. … Det fanns en glugg i muren på ett ställe, men den var igenmurad…” 

Det här tyckte jag lät spännande. Tänk om det fortfarande finns kvar rester av den här muren! Mitt inne i Solna, utan att man tänker på det. Själva Solnaskogen är till största delen borta och det krävs lite fantasi för att föreställa sig att det för 150 år sedan förutom träd, träd, träd, endast fanns några spridda hus här ute, bara några hundra meter från Vasastan. Det var först under andra halvan av 1800-talet som Solna började befolkas, speciellt när bostadsbristen i det växande Stockholm fick människor att söka sig utanför tullarna. 

Jakten på stenmuren började. Jag provade att googla. Hittade inte minsta lilla sten på nätet. Nåja, det finns andra källor. Om det är några som har koll på sina omgivningar så är det hembygdsföreningarna. De värnar om kulturarvet i sin geografiska närhet, ned till minsta detalj. Så även Solna Hembygdsförening, där jag fick god hjälp med ytterligare läsning om muren och dessutom karthjälp att hitta fram till den. Muren finns nämligen utmärkt hos Eniro. Om man går in på deras karttjänst och söker på ”ryssmuren solna” så får man träff direkt – och en liten röd märknål placerar sig strax ovanför Essingeleden, inne på Karolinska Institutets område. När jag zoomar in och sedan klickar på Flygfoto uppe i bildens högra hörn så kan jag verkligen se att det fortfarande finns något murliknande i det lilla skogspartiet.

En bit av en karta över Karolinska Institutet

På Karolinska Institutets egen områdeskarta finns den också tydligt inritad, föredömligt nästan sten för sten. Via Riksantikvarieämbetets ypperliga tjänst Fornsök (sök i fritextfönstret på ”Solna 57:1”) fick jag ytterligare värdefull information. 

Förutsättningarna var alltså goda för en intressant expedition. Karta och kunskap hade jag. Och viktigast av allt – sällskap på upptäcktsfärden, i form av Elin som var minst lika fascinerad av den mytomspunna muren som jag. Expeditioner av den här omfattningen bör ej företagas på egen hand.

Expeditionen startade på Odenplan och fortsatte med buss 70 till Karolinska Institutet. Det tog sex minuter. Kanske inte en resa av livingstoneska mått, men det får man ha överseende med när en vit fläck på den personliga jordgloben ska kartläggas.

Jag hade inte förväntat mig mycket till mur så jag blev glatt förvånad över den här synen som väntade oss vid parkeringsplatsen mellan Karolinska Institutets hus 95:18 och 95:19.

Ryssmuren

Nu fattar jag vad Bo Ancker menar med fästningsmur! Det här var rejäla doningar. Det sägs att muren ursprungligen byggdes av ryska krigsfångar på Karl XII:s tid för att fungera som en del av Stockholms försvar. Fästningen går även under namnet Ryssvallen, Ryska vallarna och Ryssberget – ingen ska missa att det har med ryssar att göra. Hundra år senare, när Karl XIV Johan var kung, förbättrades fästningen med hjälp av soldater från Upplands och Södermanlands regemente, tills dess att statskassan sinade och hela arbetet avbröts 1832.

Efter lite letande hittade vi den igenmurade gluggen i muren som Bo Ancker nämner i sina barndomsminnen. Det är spännande att vandra omkring i den gamla halvfärdiga fästningen och tänka sig in i hur det kan ha sett ut en gång i tiden. Träden står rätt tätt här – den gamla Solnaskogen lever kvar i sitt lilla reservat på denna kulle mellan Essingeleden och Karolinska Institutets många byggnader.

Nedrasad del av Ryssmuren

Det som idag återstår av fästningen är en cirkelrund, ganska hög jordvall – och förstås en bit av den två meter tjocka muren, delvis nedrasad. Om det försvunnit något mer av muren med åren är svårt att säga. Men det som finns kvar är i alla fall tillräckligt för att sätta igång fantasin.

Expeditionen slutförd.

Tack till Nina V i Solna Hembygdsförening som ledde mig till muren och försåg mig med värdefull läsning! Och tack till Elin för gott upptäckarsällskap!