Farväl till Gamla Stockholm

Den 3 oktober 1897 avslutades Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm. Några dagar senare, den 9 oktober, publicerade skämttidningen Nya Nisse en sång av signaturen ”Byro.” med titeln ”Farväl till ‘Gamla Stockholm'”. Texten var skriven på melodin Trubadurens dödssång (klicka här för noter). Jag vet tyvärr inte vem som döljer sig bakom signaturen Byro – jag har inte hittat den bland signaturerna i förteckningen Sveriges periodiska litteratur. Det är inte heller någon av de signaturer som revyförfattaren Emil Norlander använde – annars var han en av tidningens viktigaste medarbetare. Sången handlar förstås om rekonstruktionen av Gamla Stockholm och alla dess attraktioner – och på sitt sätt delges vi här författarens minnen från utställningen (något som Historiska museet efterlyst):

Jag sjunger dig, dig Utställningens perla,
från forntid flyttad in i nutids da’r!
Hos dig jag vandrat arla intill serla,
och uti strålglans städs du lefver qvar.
Omkring din ringmur tystnaden nu hvilar,
”Tre kronors” flöjel svängs af stormens ilar,
och nattens mörker vindbron höljes i…
Men minnens skara skymtar dig förbi.

När Rådhuskällarn vid ett torg man satte,
man viste nog, att folket hitåt drog;
på hela platsen, intill Koppar-Matte,
hvar afton var en enda friluftskrog,
och här, vid fulla muggar och traktering,
man såg på slagsmål och på enlevering,
spöslitning fick man känna ej, men si…
Men allt det der är nu förbi, förbi!

Ej heller snedt emot man mådde illa,
der Bacchi tempelhall rests av Lacave,
der xeres doftade, och manzanilla,
der inga ledsamheter visstes af,
der skälmskt man kunde artigheter hviska
till Carmen, bella Lola och Francisca
när ”Spanska drufvans” must de skänkte i…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Der bort i gränden Bellio bjöd på dito.
Man der de qvickaste i sta’n fick se:
der sutto vid ett ljufveligt ”passito”
Papirius, Jörgen, jag och fru René.
Hvar vän af sången styrde hit sin kosa,
”Santa Lucia” sjöng ragazza Rosa,
Wawrinskys ton till mandolin klang fri…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Bak träden låg Sanct Gertruds gillestuga
med öl och harpspel, violin och korf
och ”tänkespråk” för både mö och fruga,
och der bredvid såg’s smedjan, täckt med torf,
och våffelbruket, der som fröken Sjöman
ett kaffe bjöd som kunde lifva dö’ man;
mor Helfrid se’n slog fryntlig mjödet i…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Och loggian, der ner vid vikens vatten
med solens guld utöfver vågor blå,
der, sänkt i drömmar, ända in på natten
jag kunde sitta stilla i min vrå!
Der mellan punsch- och kaffebrickor rusta’
Annette och Greta, Lisa och Augusta,
hårfager, mörkögd, full af poesi…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Hur vänligt, Gamla Stockholm, till ditt sköte
du, i midsommarnattens clair-obscur,
slöt ordets riddare, som här stämt möte!
Hvad munterhet då rådde, sydländskt yr,
tills Eos pekade med rosenfinger
på Bonfadini, Pierre de Mey och Singer,
på Thomas Kóbor och Jules Claretie…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

På dina gator sågos potentater,
båd’ med och utan kungakronans glans;
och ”lustig” kallade man en teater,
der likväl sällan något lustigt fanns,
så Grandinson höll på att få dra vefven,
tills hjelpens ängel kom med ”Unga grefven”.
Nu Hilda Borgström ock gjort sin sortie…
Med Lustiga teatern är förbi.

O, sommarstad! I alla jordens länder
din like ej man någonsin har sett!
Ack, hit min tanke ofta återvänder,
der glädjens väna genier huldrikt lett.
I kalla dimmors dok dig sveper hösten,
snart faller snö på tinnar, torn och rösten,
i luften hörs flyttfågelskarans skri…
Med dig och med din fröjd är nu förbi.

Här följer några förklaringar för att lättare hänga med i beskrivningen av rekonstruktionen:
Tre kronor = namnet på Stockholms slott fram till branden 1697.
Rådhuskällarn = vinservering i Rådhuset vid Stortorget (se exteriören och interiören).
Koppar-Matte = bronsstatyn som var placerad överst på skampålen på Stortorget – egentligen hörde den inte riktigt till scenbilden eftersom den riktiga Kopparmatte var från 1648 – finns idag uppställd på Stockholms stadsmuseum.
Slagsmål = klockan tre varje dag arrangerades på Stortorget fejkade slagsmål mellan utklädda knektar.
Spanska Drufwan = i hörnhuset till höger om Köpmangatan vid Stortorget låg denna servering.
Xeres = franskt skrivsätt för sherry.
Manzanilla = sherrysort.
Bellio = stuckatören Antonio Bellio hade i ett av trappgavelhusen längs Smedjegatan sin ”Taverna degli artisti”, artisternas härbärge med ”drufwowin frå Italien att drickja”. Bellio hade även i verkligheten en ”Taverna degli artisti”, även kallad Bellios taverna, på Norrmalmstorg nr 4. Dit drogs många journalister och unga konstnärer.
Papirius = L. A. Ahlgren som skrev kåserier och litteraturkritik i Nya Dagligt Allehanda.
Jörgen = Georg Lundström (1838-1910), legendarisk tidningsman, kåsör och stockholmsprofil – gav ut sin egen frispråkiga tidning Figaro. Eftersom utställningen inte valt att annonsera i Figaro försökte Jörgen bojkotta den, dock utan märkbart resultat. En annons kom så småningom och det skrevs därefter mycket om utställningen i Figaro.
Fru René = Anna Branting (1855-1950), skribent i Stockholmstidningen vid den här tiden, gift med Hjalmar Branting.
Sanct Gertruds gillestuga = korsvirkeshus mitt emot slottet med matservering. Inredd med tunga ekbord och tänkespråk på takbjälkarna. Müncheneröl serverades och den ålderdomliga matsedeln omfattade bl a Suden Lax medh Galredh och Tydsk Keijserligh Frankfurter-Cröningzkorffw med Pepparroth.
Våffelbruket = värdshuset Gyllene Våfflan vid Stålsgränden, kopierat efter Kungsstugan i Örebro. Här bjöds våfflor och till det kunde man dricka mjöd eller honungsvin.
Smedjan = klensmedens hus med en riktig svinstia (med därtill hörande lukt) intill.
Loggian = Trumpetaregången som bars upp av kolonner i ena borggårdslängan av slottet.
Ordets riddare = Samtidigt med utställningen hölls den fjärde internationella journalistkongressen i Stockholm 25-28 juni 1897, omkring 400 personer deltog.
Eos = gryningens gudinna i grekisk mytologi – kongressen var främst inriktad på festligheter, och dessa fortsatte långt in på nätterna.
Bonfadini, Pierre de Mey, Singer, Thomas Kóbor och Jules Claretie = deltagare vid journalistkongressen (Romualdo Bonfadini, italiensk senator; Wilhelm Singer, österrikare och kongressens president; Jules Claretie, direktör för Théatre Francais och ledamot av den franska akademien).
Kungakronans glans = bl a Oscar II besökte Gamla Stockholm, men flera utländska kungligheter kom också på visit under utställningssommaren.
Lustig teater = Den Lusthige teater som låg längst österut i Gamla Stockholm. Regissören Emil Grandinson drev denna samt områdets andra teaterscen, Bollhusteatern. Teatern rymde 500-600 åskådare. På programmet stod blandade varieténummer.
Unga grefven = Knut Michelsens komedi som sattes upp av Rydbergska sällskapet på Den Lusthige teater i september 1897.
Hilda Borgström = svensk skådespelerska (1871-1953), kom med i Wilh. Rydbergs turnerande teatersällskap redan som 17-åring, var senare anställd i andra sällskap, men bör alltså ha varit åter hos Rydberg 1897. Inom svensk film blev hon ett välkänt namn.

Annonser

Återställ skyndsamt lamporna till vakten vid huvudentrén

Jonas Nordin berättar på Historiska museets specialblogg för utgrävningen av Gamla Stockholm om sin pappas morfars kaffekopp, en kopp som släktingen på något sätt fått med sig hem från Stockholmsutställningen 1897. Kanske hade han fått tag på den under sista utställningsdagen när allmänheten vid stängningsdags började plundra hela området för att få med sig minnessaker hem.

Utställningens officiella avslutning skulle hållas klockan fem på eftermiddagen söndagen den 3 oktober. Efter ett tal av utställningens generalkommissarie, överståthållare Gustaf Tamm, hördes fanfarer, saluter och hurrarop. Varefter kaoset utbröt. Publiken började roffa åt sig alla möjliga saker: serviser på matställena, innehåll i utställningsmontrar, ja till och med lyktor från träden – lyktor som användes vid illuminationsskådespelen på kvällarna. Kanske hade det kunnat undvikas om vaktmanskapet ingripit snabbare. Men många drogs med i det hela och i tidningen stod det efteråt att det inte minst var s.k. ”bättre” folk som skämde ut sig. Flera personer anhölls för stöld.

Just de där lyktorna var extra minnesvärda. Så här skriver Harry Sandberg i boken ”En södergrabb berättar” (1957):

Illuminationskvällarna kommer jag särskilt ihåg. Många tusen små olikfärgade lampor hängde som kulörta lyktor runt gångarna. De var inte större än en kaffekopp och inuti dem satt ett kort, men brett stearinljus, som naturligtvis måste tändas för hand. Hur det arbetet var organiserat kommer jag inte ihåg, men jag minns att på utställningens sista dag försvann alla lamporna, inte en fanns kvar. De togs som minne – liksom många andra lösa inventarier – av besökarna som god pris.

Att vid sådana här tillfällen sno med sig saker hade utvecklats till en tradition bland stockholmarna under slutet av 1800-talet. När gamla Operakällaren stängdes hade folk redan lagt beslag på stora delar av inredningen. Liknande var situationen när Hotell Rydberg slog igen två decennier senare.

Dagarna efter Stockholmsutställningens stängning berättades i tidningarna om plundringen:

Å flere af hufvudstadens gator kunde man under gårdagen iakttaga personer som utbjödo till salu ”jätteutställningsljus” a 3 kr. pr st, ”smöör-gååsalistor från Sancta Giertrudz gillestuwa” m. m. i de flesta fall sannolikt annekterade ”utställningsminnen”.

Stölderna sågs inte med blida ögon från utställningsledningen, speciellt inte vad gäller lyktorna. Följande uppmaning infördes i tidningarna:

Bland de många större eller mindre föremål, som den ”stora allmänheten” på afslutningsdagen ute i sommarstaden förde med sig hem från utställningen i den vackra afsigten att skaffa sig ett eller flere ”minnen” af dagen, voro också några hundra eller tusen af de små illuminationslamporna. De, som den dagen haft lamporna till låns, torde få anse lånet förfallet och uppsagdt genom nedanstående upprop:

Under utställningens sista dag medtogs af den besökande allmänheten, bland annat, ett betydande antal små kulörta illuminationslampor. Som detta till stor del torde få skrifvas på en hos allmänheten rådande föreställning, att det skulle existera en viss rättighet att vid liknande tillfällen utan vidare tillägna sig minnen, samt utställningen, som måste hålla ägaren af lamporna, en engelsk firma, skadelös för den lidna förlusten, genom hvad som sålunda inträffat fått vidkännas afsevärda kostnader, fått uppmana hvar och en, som kommit i besittning af sådana lampor, som användts för illuminering af utställningsfältet, att skyndsammast återställa desamma till vakten vid hufvudentrén.
Stockholm den 10 oktober 1897.
På förvaltningsutskottets vägnar:
Gust. Tamm / Carl L. Bendix
  

Besökarna plundrar utställningen på alla lösa föremål. Hr Stockholm själv bär här iväg med Liljeholmens stearinfabriks 37 meter höga ljusstake, i vars bottenplan låg en sal där ljustillverkningen demonstrerades. Längst upp på ljuset sitter utställningens generalkommissarie Gustaf Tamm. Notera även de åtråvärda illuminationslyktorna som hr Stockholm lagt beslag på. Teckning av Hjalmar Eneroth ur skämttidningen Nya Nisse, 9 oktober 1897.

Besökarna plundrar utställningen på alla lösa föremål. Hr Stockholm själv bär här iväg med Liljeholmens stearinfabriks 37 meter höga ljusstake, i vars bottenplan låg en sal där ljustillverkningen demonstrerades. Längst upp på ljuset sitter utställningens generalkommissarie Gustaf Tamm. Notera även de åtråvärda illuminationslyktorna som hr Stockholm lagt beslag på. Teckning av Hjalmar Eneroth ur skämttidningen Nya Nisse, 9 oktober 1897.