Ny blogg om en skådespelare från tidigt 1900-tal

Jag har i sju år forskat på min fritid om skådespelaren Emil Bergendorff (1864-1921). Det börjar närma sig en tidpunkt när jag kan samla ihop mitt material och göra en skrift av det hela. Men först behöver jag spalta upp all information jag har samlat på mig. För detta ändamål har jag nu skapat en blogg om Emil Bergendorff. Förutom Emil och hans familj kommer bloggen handla mycket om teater i Stockholm och landsorten under de två första decennierna på 1900-talet, samt om ett antal andra sekelskiftesbesläktade ämnen.

Annonser
Published in: on 3 juli 2009 at 1:25  Comments (8)  
Tags: ,

Stockholms varietéer vid sekelskiftet – ojojoj vad jag blir glad!

Björn Ivarsson Lilieblad har skrivit en doktorsavhandling om Stockholms varietéer vid sekelskiftet – det gör mig så glittrande glad! Läste om det i Svenska Dagbladet igår.

Och nu har jag dessutom laddat ned hela avhandlingen som pdf.

Den kommande nattsömnen är förstörd. Mer än gärna!

Moulin Rouge på svenska

Baksidestext Moulin Rouge på svenska

”Pojkarna på Baker Street: Fallet med den försvunne detektiven” av Anthony Read

Ur tv-serien \Våren 1984 hade jag ännu inte blivit helt Sherlock Holmes-fanatisk, det blev jag först ungefär tre år senare. Jag hade förstås läst en hel del Holmes-berättelser, såsom novellerna i Röda Ramen-böckerna, men jag läste överhuvudtaget väldigt mycket i den åldern. Speciellt barn- och ungdomsdeckare. Så det är inte så konstigt att jag även tittade på tv-serien ”The Baker Street Boys” när SVT visade den med start precis efter nyåret 1984. Jag minns den tyvärr bara flyktigt idag, men jag vet att jag gillade den. Den har i alla fall etsat sig in i minnet mer än mycket annat man såg då för snart tjugofem år sedan.

Tv-serien utspelar sig någon gång strax före sekelskiftet och handlar om några barn på Baker Street som med pojken Wiggins som ledare hjälper Sherlock Holmes att lösa olika fall. Förebilden för tv-serien var förstås barnen i ”the Baker Street Irregulars” som förekommer i några av sir Arthur Conan Doyles berättelser om Holmes. Tv-serien var uppdelad i åtta halvtimmesavsnitt, där varje mysterium omfattade två avsnitt. Idén till serien kom från Anthony Read och han skrev även manus till två av mysterierna.

Fallet med den försvunne detektivenDrygt tjugo år senare har Anthony Read omvandlat sina manus till barn- och ungdomsdeckare. Och det funkar riktigt bra. Den första heter ”Pojkarna på Baker Street: Fallet med den försvunne detektiven” och är utgiven av Argasso förlag, översättning Helena Olsson.

De sex gatubarnen – fyra pojkar och två flickor – lever i stor fattigdom och får ständigt slåss mot hunger och kyla. Men de har varandra och lyckas på något sätt hanka sig fram. Några av dem har småjobb, men annars utgörs inkomsterna oftast av de shillingmynt de får av Sherlock Holmes för att bevaka ett hus eller leta reda på någon person, på det sätt som bara gatubarn kan göra obemärkt. Anthony Read går kanske inte på djupet i någon sorts dickensk skildring av barnens misär, men han balanserar det på ett äkta sätt mot själva detektivhistorien.

Berättelsen tar sin utgångspunkt i ett bevakningsuppdrag som Holmes har gett Pojkarna på Baker Street. Det är, enligt Holmes, av stor nationell betydelse att de bevakar vartenda steg den mystiske amerikanen tar. Även Holmes deltar i bevakningen, men plötsligt är mästerdetektiven försvunnen. Alla spår tar slut vid en omsorgsfullt igenbommad dörr.

Förutom Sherlock Holmes möter vi även dr Watson, kommissarie Lestrade, professor Moriarty och andra bekanta från Holmes-historierna, men de förekommer alla ganska sparsamt. Fokus blir istället på barnens agerande, som känns riktigt trovärdigt. Det är fartfyllt och spännande och själva detektivhistorien är klurig så att det räcker. Slutet är möjligen lite för hastigt avklarat, det känns upplagt för ännu mer action och allt går lite för lätt.

Tidsfärgen i boken är fint fångad med droskor, dimma, ånglok och dynamitattentat. Lite tveksam är jag till den snabbgående automobilen som susar fram mot slottet Windsor. Det var fortfarande på den tiden svårt att komma upp i över 30 km/h med de allra nyaste bilarna och då är det frågan om inte häst och vagn hade gått snabbare att förflytta sig med. Men det är bara en petitess i sammanhanget. Och ska man hänga upp sig på petitesser så kan man överhuvudtaget fundera på hur Wiggins kan ha bevarat sin ungdom från Conan Doyles omnämnanden av honom i berättelser som utspelar sig på 1880-talet, men låt oss se detta som författarens frihet. Det är inget som stör någon annan läsare än en inbiten sherlockian.

The Baker Street Boys av Brian HallBoken bygger på manuset till en av tv-historierna, men har omarbetats grundligt så att endast stommen känns igen. Man får i alla fall aldrig någon känsla av att det är ett tv-manus som omvandlats till bok – det är tvärtom en berättelse som står på helt egna ben i bokform. Lustigt nog gav BBC 1983 själva ut en bok som byggde på tv-serien, fast då skriven av Brian Hall.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok i serien, ”Pojkarna på Baker Street: Fallet med den olyckliga tankeläsaren”, som kommer ut hösten 2008.

Mustaschstrejk på Hotell Rydberg

Vid 1900-talets början duggade strejker och demonstrationer tätt i Stockholm. Arbetarrörelsen växte och rösträttsfrågan var het. Men alla strejker var inte av det omvälvande, samhällsomstörtande slaget.

Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs Torg var ett av Stockholms mest kända etablissemang och dess matsal och bar frekventerades i synnerhet av stadens journalister och författare, såsom Hjalmar Söderberg, Albert Engström, Emil Norlander och Hasse Z. Hotellet hade öppnats 1857 och drivits under flera framgångsrika ledningar; några år tidigare hade Stockholms längsta bardisk invigts, vid vilken man kunde beställa etthundra olika amerikanska drycker för 75 öre/styck. Och det var ännu tio år kvar till att hotellet skulle komma att rivas – på tomten ligger idag Dansmuseet.

Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs Torg i Stockholm

Strejken på Hotel Rydberg 1904 hade sin grund i att hotellrestaurangens hovmästare herr Sundgren ett drygt år tidigare besökt Petersburg och där sett hur kyparna på de främsta restaurangerna var helt slätrakade. Han fick klart för sig att det är så det ser ut överallt på kontinenten. Minsann, detta skulle införas även hemma i hans egen matsal.

Den som har betraktat ett gruppfoto från sekelskiftet vet att majoriteten av alla män bar mustasch, så herr Sundgrens beslut var inte omtyckt. I ett helt år härdade uppassarna ut, berövade sina främsta prydnader. Men till slut, under hösten 1904, började några upproriska mustascher åter att spira på kyparnas överläppar. Källarmästare Berglund blev förgrymmad och befallde att vartenda skäggstrå skulle bort, annars kunde de opponerande söka sig efter andra etablissemang att tvinna sina mustascher på.

Den 30 man starka uppassareskaran satte hårt mot hårt. Och strejk var medlet. Den 7 november 1904 kl 14.30 lade kyparna sålunda plötsligt ned arbetet. Matsalen var visserligen inte särskilt välfylld vid tidpunkten, så det drabbade inte så många, men de gäster som ändå fanns där fick snällt vänta på att bli serverade sin Biff Rydberg (som var restaurangens egen uppfinning) eller vad de nu hade beställt.

Förhandlingarna mellan de stridande parterna blev hård och drog ut på tiden. Varken kyparna eller källarmästare Berglind ville vika en tum från sina åsikter. Någon medlare i frågan fanns inte. Till slut lyckades man dock få Berglind att upphäva mustaschförbudet.

Strejken fick till följd att hårbeprydnader nu kunde florera fritt – samt att ett antal biffar ute i köket hunnit kallna. Hela strejkförloppet var över på tjugo minuter.

Varför just Svenska Panoptikon?

Kungliga familjen på Svenska PanoptikonSvenska Panoptikon var ett vaxkabinett som låg på Kungsträdgårdsgatan 18 i Stockholm under åren 1889-1924 – på sin tid var det en av Stockholms främsta turistattraktioner. Det som förevisades i husets tre våningar och källare var inte bara porträttlika vaxfigurer, utan dessa var även inplacerade i sammanhang, ofta scener som beskrev aktuella händelser. Kabinettet var i sin helhet en blandning av folkbildning och kuriosa.

När nu namnet Svenska Panoptikon återerövras så är det i bloggens form. Folkbildning och kuriosa är fortfarande ledorden, om än just folkbildningsaspekten ska tas med en nypa salt. Bloggen speglar mina intressen och eftersom dessa stundom är milt sagt smala så kommer jag inte heller att skriva om eller debattera de stora breda ämnena för dagen. Bered dig istället på ytterst subjektiva nedslag i historien (främst Stockholm vid sekelskiftet), litteraturen (en del Sherlock Holmes kan det bli) och nöjesvärlden (i synnerhet äldre, lättsam underhållning). Gärna sådan kunskap som håller på att försvinna ur det allmänna medvetandet. Och banne mig om inte detta kan tolkas som lite folkbildande ändå.

Published in: on 3 april 2008 at 17:27  Comments (2)  
Tags: , , ,