I bloggskapartagen

Varför nöja sig med fyra bloggar när man så enkelt kan starta en femte? Nu har jag alldeles nyss dragit igång Sherlock Holmes på svenska scener. Där ska jag samla fakta om olika svenska teaterproduktioner kopplade till mästerdetektiven. Jag har en mängd fakta i mina pärmar, merparten sammanställda av Ted Bergman under fyrtio års forskande, men på senare år har jag även kunnat fylla i många av luckorna rörande uppsättningar på fasta teatrar och turnéer med resande teatersällskap. Till en början är bloggen ganska tom, men tanken är att jag ska fylla på i takt med att jag hittar nya uppgifter och sakta men säkert föra in all redan ihopsamlad information.

Med tanke på hur inaktiv jag har varit på Svenska Panoptikon det senaste året så är det intressant att detta och förra inlägget båda handlar om att jag startat nya bloggar…

Annonser

När Bill Clinton vägrade kasta skit på Moriarty

För Holmes-vänner världen över var John Bennett Shaw (1913-1994) sherlockianen med stort S. Han hade en enorm Holmes-samling, en kolossal korrespondens och ett överflöd av generositet och humor. Förmodligen var han en av Amerikas roligaste begravningsentreprenörer.

Och så var han mannen bakom ett av de märkligaste Holmes-sällskap som sett dagens ljus, The Brothers Three of Moriarty. Namnet på sammanslutningen hänger samman med att professor James Moriarty dels hade en bror som var överste och även han hette James Moriarty, dels en yngre bror som var stins i västra England.

B3M, som sällskapet brukar förkortas, har sitt säte i New Mexico i södra USA. I november varje år vallfärdar sällskapets medlemmar till en av delstatens allra minsta hålor – det lilla samhället med det helt osannolika namnet Moriarty. The Frontier Bar, som i många år var Moriartys enda matställe med utskänkningstillstånd och dessutom stoltserar med sina ”Astronaut sandwiches”, fungerar som mötesplats när B3M vill fira sitt årliga Unhappy Birthday You Bastard Professor Moriarty Party. Ett av Shaws påfund var traditionen att varje medlem skulle medbringa (eller posta till Shaw i förväg) lite dynga – djurskit för att tala klarspråk – och vid ett lämpligt tillfälle samlas ute på parkeringsplatsen utanför baren och skapa en nätt liten ceremoniell gödselhög intill en för tillfället uppställd skylt. Sedan fick vinden göra sitt och sprida denna ”hyllning” till Moriarty…

Men nu var året 1991 och medlemmarna ville göra något extra i samband med hundraårsjubileet av Holmes dödskamp med Moriarty vid Reichenbachfallet. Inspiration fann man i Shaws alla anekdoter om överlastade brevbärare som levererade stinkande, läckande paket från medlemmar över hela landet. Idén var självklar: man skulle denna gång samla djuravföring från var och en av USA:s femtio delstater!

Ett propert brevpapper togs fram. Ett välformulerat brev författades. Och så skickades det till de styrande i respektive delstat samt till vissa andra högt uppsatta potentater. Huvudmålet var i och för sig bara att få kul svarsbrev, men bidrag av mer animalisk natur var förstås en bonus.

Professor MoriartyTill en början var svarsfrekvensen bedrövligt låg, men man ska komma ihåg att detta var året före ett presidentval i USA och kanske var det inte alla som ville bli förknippade med sådana här skitsaker. Det dök dock upp humoristiska svarsbrev från Montana och Idaho, och ett aningen mer politiskt korrekt från Virginia. Jordbruksmyndigheten i Idaho ville av hänsyn till invånarna i Moriarty inte skicka gödsel, men föreslog att man på dagen ifråga skulle göra en gemensam Professor James Moriarty Memorial Toilet Flush.

Efter att andra sherlockianer runtomkring i USA börjat utöva påtryckningar på sina regionala myndigheter började äntligen fler svar att dyka upp. Ordentliga bidrag till gödselhögen kom från såväl Alaska (kattproducerat) som Utah (älgproducerat). Två delstatsguvernörer svarade själva på uppropet. Från Vita huset dök, aningen för sent, ett brev upp med bland annat följande ordalydelse: ”Because of the great number of similar requests received for Presidential messages, I’m sorry that it is not possible for us to comply with all of them.” Det skulle vara lite intressant att läsa någon av alla dessa ”similar requests”…

Bill ClintonOch så var det där med Bill Clinton. En av B3M:s initiativtagare till jubileumsfestligheten var John F Farrell Jr. Han publicerade i efterhand en liten skrift om jubileet, med svarsbreven inkopierade och sina egna kommentarer till händelsen. Han berättar bland annat att projektet blev lite väl politiskt känsligt i en av delstaterna: ”Our representative in Arkansas told us that he had inquired for assistance there, but the obscure state governor, named, I think, Bill Clinton, was afraid to commit to this project because he had ambitions. Serves him right if we never hear from him again.”

Nick Carter och snörliven

Gösta Ekman d.ä.Elin på bloggen Modärna tider skrev häromdagen om det nybildade Ekmansällskapets kommande aktiviteter. Sällskapets föremål för beundran är Gösta Ekman d.ä. och Hasse Ekman. Ska bli kul att få veta mer exakta planer senare, bl a är en hemsida på gång.

Själv försöker jag dra mitt strå till Ekman-stacken genom att kartlägga Gösta Ekmans turnerande i Hugo Rönnblads resande teatersällskap 1909. Ekman var då bara arton år gammal, men fick av en slump hoppa in i rollen som den långt mycket äldre professor Moriarty i pjäsen ”Sherlock Holmes”.

Till min hjälp för att kunna följa Rönnblads turné har jag några spridda fakta om vilka orter de åkte till under våren 1909: Västervik, Borås, Falköping, Karlskrona etc. För att kunna komplettera turnéplanen och för att hitta recensioner som eventuellt nämner Ekmans insatser så finns det bara ett tillvägagångssätt: att sätta sig nere i Kungliga Bibliotekets källare och långsamt spola sig fram igenom mikrofilmade dagstidningar. För några få av orterna vet jag exakta föreställningsdatum, men i övrigt gäller det att systematiskt beta sig igenom lokaltidningar för de aktuella perioderna. Och alla som någon gång har gjort något liknande vet att 90% av lästiden går åt till att läsa allt det där andra intressanta som man stöter på. Det är stört omöjligt att koncentrera sig bara på uppgiften man har kommit dit för.

Senast jag var där så gick jag igenom Västerviks Veckoblad för våren 1909. Redan den 4 januari stöter jag på en helt ovidkommande notis som förtäljer att en sammanslutning av veckotidningsutgivare i Stockholm gått ut med ett cirkulär till cigarrhandlare i huvudstaden och resten av landet. Deras respektive tidningar kommer att dras in för försäljning hos de handlare som bidrar till spridande av smutslitteratur.

Nick CarterVad är smutslitteratur? Eller rättare sagt, vad var smutslitteratur år 1909? Jo, året innan hade det i Sverige börjat ges ut en serie billiga, översatta deckarhäften om Nick Carter. På socialdemokratiska ungdomsförbundets tidskrift Fram satt redaktören, en ung Per Albin Hansson, och ilsknade till. Denna lågkulturella smutslitteratur var just den typen av elände som fördärvade ungdomens moral. Han manade till bojkott och ”hänsynslös kamp” så att inte ”vår ungdom skall systematiskt förgiftas och ledas in på brottets sumpväg”. I denna kamp fick han många med sig, inte minst moraliserande damer ur överklassen, och kampanjen mot Nick Carter spred sig. Även Sherlock Holmes inflikades på ett hörn och kom under något år att tillhöra den s.k. smutslitteraturen.

Men åter till Västerviks Veckoblad. Vad gjorde Västerviksborna åt eländet? Jo, de gick väl och tittade på bio istället. På Vesterviks Teater Biografen Pathé gavs den 7 januari bl a ”Nick Carter” – Amerikas skickligaste detektivs senaste bragd. Med tillägget ”Spännande” inom parentes. Två veckor senare var det dags för ”Nick Carter. Ny serie. Levande begrafven”.

Den 22 januari 1909 dyker en notis upp i Västerviks Veckoblad som antagligen gav Cartermotståndarna vatten på sin kvarn:

Ett offer för Nick Carterlitteraturen. Sedan mars månad har ett flertal djärfva pänningstölder i hem föröfvats i Eskilstuna. Man har dock ej kunnat få tag i tjufven. En revy, där stölderna och den mystiske tjufven utgjorde hufvudämnet, har under de senaste tre veckorna här uppförts af Deurellska sällskapet. Härom dagen gafs den för 12:te gången.

Efter föreställningens slut fick en scenarbetare af en händelse se en mystisk person stryka omkring på scenen. Han gjorde alarm och den misstänkte anhölls efter en vild hetsjakt. Han hade ur klädlogerna bl.a. tillegnat sig ett par snörlif. Den anhållne är en 18-årig ståletsare Edvin Bernhard Larsson. Han har vid förhör erkänt stölderna och omtalar, att han kommit på idén att stjäla genom läsning af s.k. detektivromaner och särskildt hade en af hjältarna i en sådan slagit an på honom. Utredning pågår.”

”Pojkarna på Baker Street: Fallet med den försvunne detektiven” av Anthony Read

Ur tv-serien \Våren 1984 hade jag ännu inte blivit helt Sherlock Holmes-fanatisk, det blev jag först ungefär tre år senare. Jag hade förstås läst en hel del Holmes-berättelser, såsom novellerna i Röda Ramen-böckerna, men jag läste överhuvudtaget väldigt mycket i den åldern. Speciellt barn- och ungdomsdeckare. Så det är inte så konstigt att jag även tittade på tv-serien ”The Baker Street Boys” när SVT visade den med start precis efter nyåret 1984. Jag minns den tyvärr bara flyktigt idag, men jag vet att jag gillade den. Den har i alla fall etsat sig in i minnet mer än mycket annat man såg då för snart tjugofem år sedan.

Tv-serien utspelar sig någon gång strax före sekelskiftet och handlar om några barn på Baker Street som med pojken Wiggins som ledare hjälper Sherlock Holmes att lösa olika fall. Förebilden för tv-serien var förstås barnen i ”the Baker Street Irregulars” som förekommer i några av sir Arthur Conan Doyles berättelser om Holmes. Tv-serien var uppdelad i åtta halvtimmesavsnitt, där varje mysterium omfattade två avsnitt. Idén till serien kom från Anthony Read och han skrev även manus till två av mysterierna.

Fallet med den försvunne detektivenDrygt tjugo år senare har Anthony Read omvandlat sina manus till barn- och ungdomsdeckare. Och det funkar riktigt bra. Den första heter ”Pojkarna på Baker Street: Fallet med den försvunne detektiven” och är utgiven av Argasso förlag, översättning Helena Olsson.

De sex gatubarnen – fyra pojkar och två flickor – lever i stor fattigdom och får ständigt slåss mot hunger och kyla. Men de har varandra och lyckas på något sätt hanka sig fram. Några av dem har småjobb, men annars utgörs inkomsterna oftast av de shillingmynt de får av Sherlock Holmes för att bevaka ett hus eller leta reda på någon person, på det sätt som bara gatubarn kan göra obemärkt. Anthony Read går kanske inte på djupet i någon sorts dickensk skildring av barnens misär, men han balanserar det på ett äkta sätt mot själva detektivhistorien.

Berättelsen tar sin utgångspunkt i ett bevakningsuppdrag som Holmes har gett Pojkarna på Baker Street. Det är, enligt Holmes, av stor nationell betydelse att de bevakar vartenda steg den mystiske amerikanen tar. Även Holmes deltar i bevakningen, men plötsligt är mästerdetektiven försvunnen. Alla spår tar slut vid en omsorgsfullt igenbommad dörr.

Förutom Sherlock Holmes möter vi även dr Watson, kommissarie Lestrade, professor Moriarty och andra bekanta från Holmes-historierna, men de förekommer alla ganska sparsamt. Fokus blir istället på barnens agerande, som känns riktigt trovärdigt. Det är fartfyllt och spännande och själva detektivhistorien är klurig så att det räcker. Slutet är möjligen lite för hastigt avklarat, det känns upplagt för ännu mer action och allt går lite för lätt.

Tidsfärgen i boken är fint fångad med droskor, dimma, ånglok och dynamitattentat. Lite tveksam är jag till den snabbgående automobilen som susar fram mot slottet Windsor. Det var fortfarande på den tiden svårt att komma upp i över 30 km/h med de allra nyaste bilarna och då är det frågan om inte häst och vagn hade gått snabbare att förflytta sig med. Men det är bara en petitess i sammanhanget. Och ska man hänga upp sig på petitesser så kan man överhuvudtaget fundera på hur Wiggins kan ha bevarat sin ungdom från Conan Doyles omnämnanden av honom i berättelser som utspelar sig på 1880-talet, men låt oss se detta som författarens frihet. Det är inget som stör någon annan läsare än en inbiten sherlockian.

The Baker Street Boys av Brian HallBoken bygger på manuset till en av tv-historierna, men har omarbetats grundligt så att endast stommen känns igen. Man får i alla fall aldrig någon känsla av att det är ett tv-manus som omvandlats till bok – det är tvärtom en berättelse som står på helt egna ben i bokform. Lustigt nog gav BBC 1983 själva ut en bok som byggde på tv-serien, fast då skriven av Brian Hall.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok i serien, ”Pojkarna på Baker Street: Fallet med den olyckliga tankeläsaren”, som kommer ut hösten 2008.