Stockholms varietéer vid sekelskiftet – ojojoj vad jag blir glad!

Björn Ivarsson Lilieblad har skrivit en doktorsavhandling om Stockholms varietéer vid sekelskiftet – det gör mig så glittrande glad! Läste om det i Svenska Dagbladet igår.

Och nu har jag dessutom laddat ned hela avhandlingen som pdf.

Den kommande nattsömnen är förstörd. Mer än gärna!

Moulin Rouge på svenska

Baksidestext Moulin Rouge på svenska

Annonser

Åter ett hemskt familjedrama i Stockholm

Titeln på detta inlägg är även rubriken på en notis i Karlskrona-Tidningen 20 januari 1909. Jag har tvekat länge om jag skulle återge notisen på Svenska Panoptikon – den är så hemsk att man nästan börjar gråta. Men samtidigt visar den på det som jag tidigare nämnt, sekelskiftestidningarnas intresse för självmord och liknande tragedier som numera anses smått tabubelagda i pressen, gärna med så specifika detaljer som möjligt. Det är möjligt att stockholmstidningarna skrev mer utförligt om händelsen vid tillfället, här återges endast en lokaltidnings kortfattade redovisning.

(Telegram till Karlskrona-Tidningen.)

I huset n:r 8 Rörstrandsgatan har en af de senaste dagarna utspelats ett hemskt familjedrama. I måndags afton upptäcktes nämligen, att en där bosatt bokhållare H. G. Lindström strypt sin hustru och sitt 4 månaders gamla barn och därefter beröfvat sig själf lifvet genom hängning.

L. hade redan i lördags saknats i sitt arbete. I måndags beredde sig polisen tillträde till bostaden.

I makarnas säng fanns hustrun liggande strypt med sitt lilla barn i famnen. På golfvet låg mannen med en snara om halsen. Snaran var fästad i en dörrlås. Alla tecken tydde på att döden inträffat för 12 timmar sedan.

På bordet fanns ett visitkort liggande, på hvilket stod: ”Världens tre lyckligaste människor säga alla farväl”. Hustrun hade lämnat efter sig ett särskildt meddelande, innehållande orden: ”Jag dör frivilligt. Elin”.

Att tänka på vid gaturenhållning i Stockholm 1897

Stockholm rankas numera miljömässigt sett som Europas tredje bästa stad. 150 renhållningsarbetare ser till att hålla staden snygg och fri från skräp. Vid sekelskiftet var ansvarsfördelningen annorlunda och byggde mer på enskilda fastighetsägares insatser. Men genom att lägga ut renhållningen på entreprenad lades grunden till det som blev en av Europas renaste huvudstäder.

Sålunda. År 1897. Följande bör man vara medveten om såsom fastighetsägare i Stockholm. Förutom portgång, innergård, trottoar, rännsten och avloppstrumma i anslutning till huset är man även skyldig att hålla rent på gatan som löper utmed fastigheten, ut till halva gatans bredd. Skulle huset ligga vid ett torg eller annan öppen plats ansvarar man för renhållningen 24 fot ut från fastigheten. Den yta som förbliver osopad när alla fastighetsägare har skött sitt, den ytan får staden ta hand om, under noggrant överinseende av direktören för renhållningsverket, F.G.F. Wallander.

Men om spårväg har dragits fram utanför fastigheten förändras ansvaret. Spårvägsbolagen ska i så fall sköta renhållningen mellan spåren, vilket bör uppskattas av fastighetsägarna som därmed slipper skotta upp det som spårvagnshästarna har lämnat efter sig. Skulle det dessutom vara draget dubbla spår i gatan så är spårvägsbolagen skyldiga att renhålla hela körbanan, om dess bredd understiger 7 meter, men annars området mellan spåren och 60 centimeter på vardera sida utanför desamma.

Sopmaskin1897 är stadens totala renhållningsansvar 822 000 kvadratmeter, vilket motsvarar två femtedelar av hela gaturenhållningsytan. Bilden till vänster visar en av stadens sopmaskiner.

Detta skulle förstås kunna bli väldigt rörigt, med otaliga ansvariga för varje gatuavsnitt. Och hur lätt är det inte att bara skyffla över lite av skräpet till andra halvan av gatans bredd? Men räddningen kom under 1880- och 1890-talet i form av renhållningsbolag – entreprenörer som åtog sig arbetet för hela gator och för detta fick betalt gemensamt av fastighetsägare, Stockholms stad och spårvägsbolagen. En sammanhållen renhållning som kom Stockhom till största nytta.

VägskrapaMot särskild betalning tog entreprenörerna sommartid även hand om extrainsatt uppsamling och bortförande av hästspillning från de mest trafikerade gatorna. Däremot var det stadens gatubyggnadsavdelning som under sommaren såg till att bevattna gatorna, samt ombesörjde skrapning av makadamiserade gator. Bilden ovan till höger visar en sådan vägskrapa. 

Vidare hade man vid slutet av seklet rensat bort alla sopupplag inom staden – alla sopor fraktades bort på järnväg, t ex från Östra renhållningsstationen (vid Ruddammsvägen), som följande bild visar. Notera att de hästdragna sopvagnarna är konstruerade så att innehållet lätt kan tippas ned i järnvägsvagnarna, som i sin tur åkte vidare ut till Lövsta sopstation.

Östra renhållningsstationen

Utmärkt källa till detta inlägg har följande bok varit: ”Stockholm. Sveriges hufvudstad skildrad med anledning af Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897 enligt beslut af Stockholms stadsfullmäktige” Andra delen. Utgivare: E. W. Dahlgren. Stockholm, 1897.

 

Två unika texter av sir Arthur Conan Doyle – endast publicerade på svenska!

Svenska Panoptikon har gjort ett unikt fynd!

Under det sista decenniet av sitt liv ägnade sir Arthur Conan Doyle merparten av sin tid och energi åt spiritismen. Han hade redan i slutet av 1800-talet med viss nyfikenhet intresserat sig för ämnet, men det var först efter första världskrigets hemskheter och förluster av närstående som han mer offentligt kom att sprida det spiritistiska budskapet. Han höll föredrag, skrev artiklar och deltog i diskussioner och debatter. Han skrev även ett antal böcker i ämnet, varav flera kom ut på svenska, i synnerhet på förlaget Chelius & Co runt år 1930.

Hän mot stjärnornaFörläggare på Chelius var Carl A. Carleson. Chelius gav inte bara ut spiritistisk litteratur, utan även en hel del annat, såsom romaner, deckare, Buffalo Bill-böcker och naturvetenskaplig litteratur. Conan Doyle och Carleson korresponderade sporadiskt från 1926 och framåt. Och i ett av dessa brev, från augusti 1929, försåg Conan Doyle den svenske förläggaren med ett förord till H. Dennis Bradleys spiritistiska bok ”Towards the Stars”, som Carleson samma år skulle ge ut i svensk översättning som ”Hän mot stjärnorna”. Boken beskriver ett antal spiritistiska seanser som Bradley deltagit i. Förordet skrev Conan Doyle för hand på brevpapper från sitt hem Windlesham i Crowborough, Sussex. I bokens engelska originalutgåva från 1924 finns förordet inte med, så ordalydelsen ”Förord till den svenska översättningen” stämmer verkligen. Klicka här för att läsa förordet i Carl A. Carlesons översättning.

Senare samma år, i oktober 1929, besökte Conan Doyle Stockholm för att hålla spiritistiska föredrag på Konserthuset. Han träffade även Carleson under sin vistelse i den svenska huvudstaden. Under denna nordeuropeiska turné blev den sjuttioårige Conan Doyles hälsa tyvärr allt sämre. Efter Stockholm gick färden vidare till Oslo, innan Conan Doyle återvände till London, där han var så illa däran att han fick bäras i land.

Northcliffes återkomstUnder våren 1930 fanns det tillfälliga perioder av förbättring i hälsan och Conan Doyle stred på i olika spiritistiska debatter. Men det skedde brevledes. Familjen hade en Londonvåning på 15 Buckingham Palace Mansions, men där hade Conan Doyle inte varit sedan han återvände från Oslo. Dock använde han sig av brevpapper med Londonadressen, t ex när han skrev följande rader till Carleson i april 1930: ”I am still very ill. I have not walked 150 yards at one time since Nov 10th.” Tillsammans med detta brev bifogade han även ett handskrivet förord till den svenska utgåvan av Hannen Swaffers ”Northcliffes återkomst” (Northcliffe’s Return), som Chelius kom att utge 1931. Klicka här för att läsa förordet i svensk översättning.

Förordet till Swaffers bok är kort, mycket kort. Conan Doyle som ägnat större delen av sitt liv åt att skriva var svag. Tre månader senare, den 7 juli 1930, avled han i sitt älskade hem Windlesham.

Det ska tilläggas att ytterligare en bok på Chelius förlag innehåller ett förord skrivet av Conan Doyle: Florizel von Reuters ”En musikers psykiska upplevelser” (1930). Förordet är daterat ”april 1928”, vilket tyder på att detta snarare är en tidigare publicerad text av Conan Doyle som Carleson fått lov att publicera som förord till den svenska utgåvan. Något brevbevis för att det skulle ha specialskrivits till Chelius förlag finns i alla fall inte, i motsats till de tidigare nämnda titlarna.

Vi kan i alla fall stolt konstatera att två texter av Conan Doyle – om än bara förord till andra författares böcker – skrivits specifikt åt hans svenska förlag och endast publicerats på svenska.

Tack till Ted Bergman och Christopher Roden för värdefull information!

”Harald, det är pastorn i telefon”

Utvecklingen går så snabbt. För femton år sedan hade inte många hört talas om internet eller mejl. Och vi ser dagligen hur samhället förändras med allt högre hastighet i takt med nya tekniska landvinningar.

Väggtelefon i trä från LM Ericsson 1885Precis så här upplevde svenskarna det även för hundra år sedan. På två decennier hade telefonen då gått från att vara en ny uppfinning som fint folk inte bevärdigade sig att tala i – och som mest användes för att meddela att ett telegram var på väg – till att vara var mans egendom. Och i Sverige låg vi långt framme med tekniken. Under 1880-talet var Stockholm världens telefontätaste stad.

Telefonen öppnade möjligheter för kommunikation i en mängd sammanhang, på samma sätt som vi i vår tid för varje år upptäcker nya sätt att använda internet och mobiler. Sedan några år tillbaka har t ex flera församlingar runt om i Sverige provat att sända gudstjänster via internet. Ett sätt att nå ut till dem som av olika skäl inte har möjlighet att besöka kyrkan.

Men att via ledning förmedla gudstjänster till församlingens medlemmar är inget nytt påfund. Följande notis stod att läsa i Norrköpings Tidningar 16 december 1908:

Gudstjänst pr telefon. Genom pressen har nyligen gått en notis, hvari omtalas att en missionsförening i Upsala upptagit denna idé, men från Göteborg meddelas nu att den där sedan 5 år praktiserats vid Betlehemskyrkan till stor belåtenhet för de talrika abonnenterna. Man har anordnat samkoppling af två ledningar mellan kyrkan och telefonstationen. Antalet efterfrågande öfverstiger i regel betydligt de tillgängliga ledningarna. Förmedlingen är för abonnenterna kostnadsfri och kyrkan betalar en obetydlig årlig afgift. I Betlehemskyrkan har man äfven en annan praktisk anordning. Från en vid talarstolen uppsatt ljudfångare gå ett 20-tal ledningar till å läktaren anbringade hörmikrofoner, hvilka givetvis äfven dessa vid hvarje gudstjänst användes i stor utsträckning. I Immanuelskyrkan i Norrköping är systemet också praktiseradt för flera år sedan.”