I bloggskapartagen

Varför nöja sig med fyra bloggar när man så enkelt kan starta en femte? Nu har jag alldeles nyss dragit igång Sherlock Holmes på svenska scener. Där ska jag samla fakta om olika svenska teaterproduktioner kopplade till mästerdetektiven. Jag har en mängd fakta i mina pärmar, merparten sammanställda av Ted Bergman under fyrtio års forskande, men på senare år har jag även kunnat fylla i många av luckorna rörande uppsättningar på fasta teatrar och turnéer med resande teatersällskap. Till en början är bloggen ganska tom, men tanken är att jag ska fylla på i takt med att jag hittar nya uppgifter och sakta men säkert föra in all redan ihopsamlad information.

Med tanke på hur inaktiv jag har varit på Svenska Panoptikon det senaste året så är det intressant att detta och förra inlägget båda handlar om att jag startat nya bloggar…

Farväl till Gamla Stockholm

Den 3 oktober 1897 avslutades Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm. Några dagar senare, den 9 oktober, publicerade skämttidningen Nya Nisse en sång av signaturen ”Byro.” med titeln ”Farväl till ‘Gamla Stockholm'”. Texten var skriven på melodin Trubadurens dödssång (klicka här för noter). Jag vet tyvärr inte vem som döljer sig bakom signaturen Byro – jag har inte hittat den bland signaturerna i förteckningen Sveriges periodiska litteratur. Det är inte heller någon av de signaturer som revyförfattaren Emil Norlander använde – annars var han en av tidningens viktigaste medarbetare. Sången handlar förstås om rekonstruktionen av Gamla Stockholm och alla dess attraktioner – och på sitt sätt delges vi här författarens minnen från utställningen (något som Historiska museet efterlyst):

Jag sjunger dig, dig Utställningens perla,
från forntid flyttad in i nutids da’r!
Hos dig jag vandrat arla intill serla,
och uti strålglans städs du lefver qvar.
Omkring din ringmur tystnaden nu hvilar,
”Tre kronors” flöjel svängs af stormens ilar,
och nattens mörker vindbron höljes i…
Men minnens skara skymtar dig förbi.

När Rådhuskällarn vid ett torg man satte,
man viste nog, att folket hitåt drog;
på hela platsen, intill Koppar-Matte,
hvar afton var en enda friluftskrog,
och här, vid fulla muggar och traktering,
man såg på slagsmål och på enlevering,
spöslitning fick man känna ej, men si…
Men allt det der är nu förbi, förbi!

Ej heller snedt emot man mådde illa,
der Bacchi tempelhall rests av Lacave,
der xeres doftade, och manzanilla,
der inga ledsamheter visstes af,
der skälmskt man kunde artigheter hviska
till Carmen, bella Lola och Francisca
när ”Spanska drufvans” must de skänkte i…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Der bort i gränden Bellio bjöd på dito.
Man der de qvickaste i sta’n fick se:
der sutto vid ett ljufveligt ”passito”
Papirius, Jörgen, jag och fru René.
Hvar vän af sången styrde hit sin kosa,
”Santa Lucia” sjöng ragazza Rosa,
Wawrinskys ton till mandolin klang fri…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Bak träden låg Sanct Gertruds gillestuga
med öl och harpspel, violin och korf
och ”tänkespråk” för både mö och fruga,
och der bredvid såg’s smedjan, täckt med torf,
och våffelbruket, der som fröken Sjöman
ett kaffe bjöd som kunde lifva dö’ man;
mor Helfrid se’n slog fryntlig mjödet i…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Och loggian, der ner vid vikens vatten
med solens guld utöfver vågor blå,
der, sänkt i drömmar, ända in på natten
jag kunde sitta stilla i min vrå!
Der mellan punsch- och kaffebrickor rusta’
Annette och Greta, Lisa och Augusta,
hårfager, mörkögd, full af poesi…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Hur vänligt, Gamla Stockholm, till ditt sköte
du, i midsommarnattens clair-obscur,
slöt ordets riddare, som här stämt möte!
Hvad munterhet då rådde, sydländskt yr,
tills Eos pekade med rosenfinger
på Bonfadini, Pierre de Mey och Singer,
på Thomas Kóbor och Jules Claretie…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

På dina gator sågos potentater,
båd’ med och utan kungakronans glans;
och ”lustig” kallade man en teater,
der likväl sällan något lustigt fanns,
så Grandinson höll på att få dra vefven,
tills hjelpens ängel kom med ”Unga grefven”.
Nu Hilda Borgström ock gjort sin sortie…
Med Lustiga teatern är förbi.

O, sommarstad! I alla jordens länder
din like ej man någonsin har sett!
Ack, hit min tanke ofta återvänder,
der glädjens väna genier huldrikt lett.
I kalla dimmors dok dig sveper hösten,
snart faller snö på tinnar, torn och rösten,
i luften hörs flyttfågelskarans skri…
Med dig och med din fröjd är nu förbi.

Här följer några förklaringar för att lättare hänga med i beskrivningen av rekonstruktionen:
Tre kronor = namnet på Stockholms slott fram till branden 1697.
Rådhuskällarn = vinservering i Rådhuset vid Stortorget (se exteriören och interiören).
Koppar-Matte = bronsstatyn som var placerad överst på skampålen på Stortorget – egentligen hörde den inte riktigt till scenbilden eftersom den riktiga Kopparmatte var från 1648 – finns idag uppställd på Stockholms stadsmuseum.
Slagsmål = klockan tre varje dag arrangerades på Stortorget fejkade slagsmål mellan utklädda knektar.
Spanska Drufwan = i hörnhuset till höger om Köpmangatan vid Stortorget låg denna servering.
Xeres = franskt skrivsätt för sherry.
Manzanilla = sherrysort.
Bellio = stuckatören Antonio Bellio hade i ett av trappgavelhusen längs Smedjegatan sin ”Taverna degli artisti”, artisternas härbärge med ”drufwowin frå Italien att drickja”. Bellio hade även i verkligheten en ”Taverna degli artisti”, även kallad Bellios taverna, på Norrmalmstorg nr 4. Dit drogs många journalister och unga konstnärer.
Papirius = L. A. Ahlgren som skrev kåserier och litteraturkritik i Nya Dagligt Allehanda.
Jörgen = Georg Lundström (1838-1910), legendarisk tidningsman, kåsör och stockholmsprofil – gav ut sin egen frispråkiga tidning Figaro. Eftersom utställningen inte valt att annonsera i Figaro försökte Jörgen bojkotta den, dock utan märkbart resultat. En annons kom så småningom och det skrevs därefter mycket om utställningen i Figaro.
Fru René = Anna Branting (1855-1950), skribent i Stockholmstidningen vid den här tiden, gift med Hjalmar Branting.
Sanct Gertruds gillestuga = korsvirkeshus mitt emot slottet med matservering. Inredd med tunga ekbord och tänkespråk på takbjälkarna. Müncheneröl serverades och den ålderdomliga matsedeln omfattade bl a Suden Lax medh Galredh och Tydsk Keijserligh Frankfurter-Cröningzkorffw med Pepparroth.
Våffelbruket = värdshuset Gyllene Våfflan vid Stålsgränden, kopierat efter Kungsstugan i Örebro. Här bjöds våfflor och till det kunde man dricka mjöd eller honungsvin.
Smedjan = klensmedens hus med en riktig svinstia (med därtill hörande lukt) intill.
Loggian = Trumpetaregången som bars upp av kolonner i ena borggårdslängan av slottet.
Ordets riddare = Samtidigt med utställningen hölls den fjärde internationella journalistkongressen i Stockholm 25-28 juni 1897, omkring 400 personer deltog.
Eos = gryningens gudinna i grekisk mytologi – kongressen var främst inriktad på festligheter, och dessa fortsatte långt in på nätterna.
Bonfadini, Pierre de Mey, Singer, Thomas Kóbor och Jules Claretie = deltagare vid journalistkongressen (Romualdo Bonfadini, italiensk senator; Wilhelm Singer, österrikare och kongressens president; Jules Claretie, direktör för Théatre Francais och ledamot av den franska akademien).
Kungakronans glans = bl a Oscar II besökte Gamla Stockholm, men flera utländska kungligheter kom också på visit under utställningssommaren.
Lustig teater = Den Lusthige teater som låg längst österut i Gamla Stockholm. Regissören Emil Grandinson drev denna samt områdets andra teaterscen, Bollhusteatern. Teatern rymde 500-600 åskådare. På programmet stod blandade varieténummer.
Unga grefven = Knut Michelsens komedi som sattes upp av Rydbergska sällskapet på Den Lusthige teater i september 1897.
Hilda Borgström = svensk skådespelerska (1871-1953), kom med i Wilh. Rydbergs turnerande teatersällskap redan som 17-åring, var senare anställd i andra sällskap, men bör alltså ha varit åter hos Rydberg 1897. Inom svensk film blev hon ett välkänt namn.

Nick Carter och snörliven

Gösta Ekman d.ä.Elin på bloggen Modärna tider skrev häromdagen om det nybildade Ekmansällskapets kommande aktiviteter. Sällskapets föremål för beundran är Gösta Ekman d.ä. och Hasse Ekman. Ska bli kul att få veta mer exakta planer senare, bl a är en hemsida på gång.

Själv försöker jag dra mitt strå till Ekman-stacken genom att kartlägga Gösta Ekmans turnerande i Hugo Rönnblads resande teatersällskap 1909. Ekman var då bara arton år gammal, men fick av en slump hoppa in i rollen som den långt mycket äldre professor Moriarty i pjäsen ”Sherlock Holmes”.

Till min hjälp för att kunna följa Rönnblads turné har jag några spridda fakta om vilka orter de åkte till under våren 1909: Västervik, Borås, Falköping, Karlskrona etc. För att kunna komplettera turnéplanen och för att hitta recensioner som eventuellt nämner Ekmans insatser så finns det bara ett tillvägagångssätt: att sätta sig nere i Kungliga Bibliotekets källare och långsamt spola sig fram igenom mikrofilmade dagstidningar. För några få av orterna vet jag exakta föreställningsdatum, men i övrigt gäller det att systematiskt beta sig igenom lokaltidningar för de aktuella perioderna. Och alla som någon gång har gjort något liknande vet att 90% av lästiden går åt till att läsa allt det där andra intressanta som man stöter på. Det är stört omöjligt att koncentrera sig bara på uppgiften man har kommit dit för.

Senast jag var där så gick jag igenom Västerviks Veckoblad för våren 1909. Redan den 4 januari stöter jag på en helt ovidkommande notis som förtäljer att en sammanslutning av veckotidningsutgivare i Stockholm gått ut med ett cirkulär till cigarrhandlare i huvudstaden och resten av landet. Deras respektive tidningar kommer att dras in för försäljning hos de handlare som bidrar till spridande av smutslitteratur.

Nick CarterVad är smutslitteratur? Eller rättare sagt, vad var smutslitteratur år 1909? Jo, året innan hade det i Sverige börjat ges ut en serie billiga, översatta deckarhäften om Nick Carter. På socialdemokratiska ungdomsförbundets tidskrift Fram satt redaktören, en ung Per Albin Hansson, och ilsknade till. Denna lågkulturella smutslitteratur var just den typen av elände som fördärvade ungdomens moral. Han manade till bojkott och ”hänsynslös kamp” så att inte ”vår ungdom skall systematiskt förgiftas och ledas in på brottets sumpväg”. I denna kamp fick han många med sig, inte minst moraliserande damer ur överklassen, och kampanjen mot Nick Carter spred sig. Även Sherlock Holmes inflikades på ett hörn och kom under något år att tillhöra den s.k. smutslitteraturen.

Men åter till Västerviks Veckoblad. Vad gjorde Västerviksborna åt eländet? Jo, de gick väl och tittade på bio istället. På Vesterviks Teater Biografen Pathé gavs den 7 januari bl a ”Nick Carter” – Amerikas skickligaste detektivs senaste bragd. Med tillägget ”Spännande” inom parentes. Två veckor senare var det dags för ”Nick Carter. Ny serie. Levande begrafven”.

Den 22 januari 1909 dyker en notis upp i Västerviks Veckoblad som antagligen gav Cartermotståndarna vatten på sin kvarn:

Ett offer för Nick Carterlitteraturen. Sedan mars månad har ett flertal djärfva pänningstölder i hem föröfvats i Eskilstuna. Man har dock ej kunnat få tag i tjufven. En revy, där stölderna och den mystiske tjufven utgjorde hufvudämnet, har under de senaste tre veckorna här uppförts af Deurellska sällskapet. Härom dagen gafs den för 12:te gången.

Efter föreställningens slut fick en scenarbetare af en händelse se en mystisk person stryka omkring på scenen. Han gjorde alarm och den misstänkte anhölls efter en vild hetsjakt. Han hade ur klädlogerna bl.a. tillegnat sig ett par snörlif. Den anhållne är en 18-årig ståletsare Edvin Bernhard Larsson. Han har vid förhör erkänt stölderna och omtalar, att han kommit på idén att stjäla genom läsning af s.k. detektivromaner och särskildt hade en af hjältarna i en sådan slagit an på honom. Utredning pågår.”